Vi måste använda kyrkans existentiella röst i civilsamhället när människor far illa och slås till marken. Precis som Jesus Kristus själv, han som gick före och bar sitt kors och dog för vår upprättelses skull. Gustaf Vasa församling i Stockholm står nästa helg som värd för en dag mot våldet.
Den 2/10 är det Internationella ickevåldsdagen, en dag som över hela världen uppmärksammar våldet och våldets konsekvenser, dess orsaker och dess verkan på samhällen och individer. I Stockholm samlas i Gustaf Vasa kyrka den dagen en lång rad tongivande organisationer, både inomkyrkliga och sekulära, för att lyfta våld i nära relation, med fokus på barns och ungas utsatthet, dels som vittnen men även som brottsoffer. Sedan 1/7 i år är ett barn som bevittnar någon form av våld att betrakta som ett brottsoffer i egen rätt. Att bevittna våld är att betrakta som psykisk misshandel.
Varför har då Gustaf Vasa församling och Stockholm stift valt att stå som värd för den här dagen, och varför är samverkan med andra aktörer i samhället så viktigt?
Allt började med Lilla hjärtat, flickan som inte fick fylla fyra år. Artikeln Lilla hjärtat kyrkan svek dig, som publicerades här förra hösten, handlar om modet att vara kyrka, modet att använda den profetiska rösten. Att med konstruktiv blick rannsaka sig själv som kyrka för att belysa den tysta försiktighetens förödande konsekvenser. Artikeln blev en del i en debatt kring vad som är kyrkans uppdrag, vilket som är kyrkans etos. Att stänga eller att öppna dörrarna; att exkludera eller att inkludera.
I kyrkans alla olika verksamheter möter vi människor, vanliga människor, med allt vad det innebär av styrka och brustenhet, av mod och sårbarhet. Vi är alla människor oavsett vår kallelse. Det ligger djupt i den evangeliskt-lutherska bekännelsens hjärta, att var och en är kallad som den är. Hur går detta ihop med kyrkans huvudsakliga uppdrag, sammanfattat i förkortningen GUDM? Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Där kan vi ha olika uppfattningar om vad dessa begrepp ska innebära i den konkreta praktiken, och så får det vara. Kyrkans bredd är ett tecken på dess organiska väsen.
Att engagera sig i frågor som den som ligger till grund för ickevåldsdagen handlar om att få perspektiv på vad GUDM innebär och visa på att alla dessa olika begrepp faktiskt i förlängningen blir till en bärande röst om hoppet, om att använda kyrkans existentiella röst i civilsamhället i synnerhet när människor far illa och till skillnad från att upprättas bryts ner, såras och slås till marken, precis som Jesus Kristus själv, han som gick före och bar sitt kors och dog för vår upprättelses skull.
GUDM behöver en profetisk röst som ljuder genom murar och över torg, en röst som är diakonal till sitt väsen. Vi söker en politisk teologi, en teologi som vågar utmana och ifrågasätta den tysta försiktighetens, den tysta neutralitetens destruktiva kraft. Tystnadskulturer är farliga, till och med frätande. Som kyrka bär vi ett stort ansvar, ansvaret att i Jesu Kristi namn upprätta skapelsen, att bära fram hoppet och nåden, profetian om de heligas gemenskap som är människan i hennes helhet. Vi bär ett ansvar att kliva förbi rädslan och agera i mod och självförtroende. Vi talar om kyrkan och hennes ansikte utåt, men hur omvandlas det till konkret teologi i våra händer? Vi är ju Guds händer här på jorden, det är våra händer som ska ge kärleken och befrielsen vidare. Det är ju vår sändning.
Mässans fyra delar kan illustrera detta på ett tydligt sätt. Med öppna dörrar låter vi människor samlas, till gemenskap och nåd. På människan byggde Gud sin kyrka, på våra både starka och bräckliga axlar. Vi samlas, ber och bekänner vår mänsklighet i dess spegling av Gud själv, som var fullt ut människa han också, som bar vår ångest och som bar korset och i vars uppståndelses ljus vi alla oavsett vilka vi är får del av en oändlig nåd. Gud blev till ord och ordet förvaltar vi. Förkunnelsen om nåden, upprättelsen, befrielsen och kärleken, givandet av kraft att gå ut och vara, gestalta detta i varje möte med varje nästa. I kyrkan får det heliga och det allmänna falla samman till skapelsens enorma rikedom av ansikten, erfarenheter och dess längtan. I nattvardens sakrament vet vi att vi är en enda kropp, och en enda mänsklighet, fastän vi är många så är vi del av ett och samma bröd. Sedan sänds vi ut, med denna oerhörda gåva som en del av vårt system, att vara bland människorna i världen och gestalta med våra händer evangeliet om nåd och upprättelse.
Varje kvinna som utsätts för misshandel, fysisk, psykisk, ekonomisk eller materiell; varje barn som utsätts direkt eller som vittne är en människa för mycket. Våldet måste upphöra och offren upprättas. Alla har ett ansvar och därför blir samverkan den framkomliga vägen. Kyrkans budskap är universellt och vi har förmåga och kompetens att vara en stark och relevant röst.
För varje sårad, till marken slagen människa, för varje gråtande och bedjande del av skapelsen måste det finnas någon som reser upp, som tröstar och som går bredvid. Om inte detta är GUDM, vad är det då? Vad är gudstjänst om inte att vara Guds händer? Vad är undervisning om inte att förändra världen? Vad är diakoni om inte att gå ut och vara bland människorna där de är? Vad är mission om inte att låta allt detta vila på evangeliet och det glada budskapet om Guds oändliga nåd?
Sandra Signarsdotter, präst Gustaf Vasa församling och ledamot (S) i kyrkomötet
Johannes Svanerud, präst Fresta församling och styrelseledamot MÄN sthlm
LÄGG TILL NY KOMMENTAR