Kyrkan har ett ansvar att stå upp mot jaktkulturen

”Fråga djuren, de skall undervisa dig”, står det i Jobs bok. Det är en uppmaning till ödmjukhet – att se djuren inte som underordnade, utan som bärare av en sorts vishet vi ofta förbiser. I en verklighet där människan har makten över liv och död i skogen, på fjället, i havet, borde dessa ord leda till eftertanke. För varje liv vi rör vid, rör vi också något heligt. I en tid där över 1,2 miljoner vilda djur skjuts i Sverige varje år, där även hotade arter jagas, borde detta ord väga tungt – särskilt för en kyrka som är en av landets största skogsägare.

Svenska kyrkan äger stora arealer skogsmark och har därmed också stort inflytande över hur dessa marker används. Men används de i linje med kristna värderingar? Speglar de Guds omsorg om skapelsen, eller har de blivit en plats där kommersiella intressen, nöjesjakt och biologisk utarmning får gå före medlidande och förvaltarskap?

Frågan blir särskilt akut när vi ser vilka förslag som förs fram i dagens jaktpolitik.

Svenska Jägareförbundet, som varje år får över 80 miljoner kronor i statliga bidrag och upphandlingar för att sköta viltvården, har nyligen föreslagit att ekorren ska bli jaktbar mellan 1 november och 15 mars. Ett djur som varit fredat i över 20 år, som inte orsakar några betydande skador, och som få, om ens någon, tar till vara på.

Det finns redan möjlighet till skyddsjakt om ekorrar skulle orsaka problem. Att införa allmän jakt saknar därför både etisk och praktisk motivering. Det är inte fråga om försörjning, skydd eller ekosystemvård – utan om nöje. Prickskytte på levande mål. I vissa jaktforum på nätet erkänns detta rakt ut: ekorrar är ”bra skjutträning”.

Är detta den sorts jakt som kyrkans marker ska upplåtas för? Den sorts förvaltarskap som vi vill kalla kristet?

Bibeln talar ofta om djurens plats i skapelsen. I Psaltaren 104 beskrivs hur alla varelser har sitt värde, sin gång, sin plats ivärlden. Människan uppmanas att bruka och vårda – inte härska och förstöra. Förvaltarskapet är inte ett carte blanche för exploatering. Det är ett uppdrag i ödmjukhet och respekt.

Att jaga rovdjur för att gynna jaktbart vilt, att föreslå jakttid på ekorrar, att ignorera att över 50 000 rödlistade djur sköts under den senaste jaktsäsongen – detta är inte vad vi kan kalla en sund viltförvaltning. Det är ett system där varje remissrunda innebär fler arter på skjutlistan, där biologisk mångfald får stå tillbaka för särintressen, och där jaktkulturen blir alltmer fjärmad från etik och eftertanke.

Kyrkan har en unik roll att spela. Genom sina marker, men också genom sin röst. Vi har sett hur kyrkan påverkat klimatdebatten, värnat flyktingars rättigheter, och stått upp förmä nniskovärde mot ekonomiska intressen. Nu behövs samma tydlighet gentemot djurvärlden.

Därför uppmanar jag Svenska kyrkan att:

• Agera för att skogsbruk och viltförvaltning på egna marker sker med respekt för hela
  skapelsen.
   
•  Använda sin plattform för att tala för de stumma – även de med päls och fjädrar.
   
•  Införa etiska riktlinjer som utesluter renodlad nöjesjakt på kyrklig mark.
   

För den kristna tron handlar inte bara om människan. Den handlar om hela skapelsen. Om sparven. Om ekorren. Om att stå emot den likgiltighet som ser levande varelser som redskap för rekreation. Det är dags att påminna om att varje liv är heligt. Inte bara i teorin. Utan i praktiken. Och i skogen.

Misha Istratov, miljöentreprenör och samhällsdebattör