Egna bedömningar och åtgärder kan lätt tolkas som signalpolitik.
Fredrik Hägglund har rätt. Det är ”den lokala församlingen [som ska ta] ansvar för att vara kyrka på bästa sätt” och därför ”kan man inte kritisera Svenska kyrkans gudstjänstliv generellt över landet.”
Jag beklagar om mitt ärende gick fler läsare än Hägglund förbi, men just detta avsågs med den ledartext Hägglund kritiserar.
Jag problematiserar inte det generella, utan det specifika: det inställda gudstjänstlivet i Sveriges två största städer.
Svenska kyrkan är ju inte bara lokal, utan också episkopal. Därför spelar det roll vad biskoparna säger. Lokalt förväntas man följa deras rekommendationer.
Återigen – det handlar inte om det allmänna utan om det särskilda: om de biskopar som kommit med direktiv som avviker från myndighetens rekommendationer. Flera biskopar har inte gjort detta.
Min övertygelse är att kyrkans gudstjänst behövs i den tid som är vår, både för folkhälsan och kyrkans självbild. Många av de kreativa lösningar och digitala framgångar vi nu ser är välgörande och efterlängtade.
Men gudstjänsten är så fundamental i kyrkans lära och liv att det krävs mer för att den kategoriskt ska ställas in, vilket skett nu sker på flera håll. För tydlighets skull:
Förutsättningen för mitt resonemang är att myndigheternas rekommendationer följs. Det betyder att gruppen 70+ är hemma.
Om den gruppen är hemma är det enkelt, i de flesta församlingar, att hamna under max antalet på 50. Men man kan vara försiktig i överkant, satsa på färre besökare och korta gudstjänster, med högre ruljangs. Sådant löser man lokalt, men lite mer kreativitet kan väl förväntas än INSTÄLLT.
Om hållningen är att myndigheternas råd följs blir det vanskligt när man gör egna bedömningar (om nu inte särskilda skäl föreligger lokalt, vad gäller personal, lokaler eller målgrupper).
Egna bedömningar och åtgärder kan lätt tolkas som signalpolitik. Det blir viktigare att göra något än vad man faktiskt gör.
Två grundfrågor blir akuta:
På vilka grunder – om nu inte myndigheterna följs – ställer man in? Och, när inte myndigheterna följdes när man ställde in, vem tar på sitt ansvar att öppna upp verksamheten igen?
”Den lokala analysen får aldrig försvinna, inte heller i en kris”, skriver Hägglund, vilket också är min poäng.
Med tillägget att den bör ske i linje med myndigheternas rekommendationer och med lite större kreativitet än vad som varit fallet på många håll.
Jonas Eek
ledarskribent, opinionschef
LÄGG TILL NY KOMMENTAR