Kyrkan ska ena – inte bidra till splittring

Då är det dags att skriva debattartikel! I varje fall om man är kyrkoherde i Kista. Inom gränserna för Kista församling bor och vistas människor från i stort sett hela världen. En minoritet tillhör Svenska kyrkan. Skapar man icke-territoriella församlingar för nationella minoriteter kommer Kista församling att dräneras på än fler medlemmar. Är det lämpligt?
och det är inte lätt på det här området. Med begreppet ”nationell minoritet” avses som regel de etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen. I Sverige erkänns samer, sverigefinländare, tornedalingar, judar och romer som nationella minoriteter. Dessa nationella minoriteters språk är erkända som officiella minoritetsspråk; samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch.
ska självfallet se till att göra ett gott arbete i förhållande till våra nationella minoriteter. Verkliga problem blir det om vi börjar tänja på begreppet nationell minoritet. Det kan i så fall bli många minoriteter och många språk att skapa egna organisationer för. Och hur går det då med sammanhållningen inom Svenska kyrkan?
har vi fem kristna grupper som samverkanpartners. Grupperna tillhör andra kristna traditioner, använder inte svenska i sina gudstjänster och hålls samman av sin religiösa och etniska särart. Det är gott och väl på många sätt. Människor behöver en kristen gemenskap i det nya landet som definieras av minnen från hemlandet. Men vad händer om Svenska kyrkan bidrar till att cementera sådana olika tillhörigheter för generationer framöver?Då blir det riktigt problematiskt. Vi utgår alltför ofta ifrån att alla tillhör Svenska kyrkan och talar svenska. Den självbilden raderas snabbt ut i ett sammanhang som våra förorter erbjuder med sin stora etniska och religiösa mångfald. Vi är kristna, men i övrigt är vi olika till språk och traditioner. Vi som arbetar i förorten gillar konstig mat, främmande traditioner, märkliga gudstjänster och kliver omkring i fullsmockade kyrkor som används till det de ska – kristna gudstjänster, som firas nästan dygnet runt. Vi erfar den världsvida kyrkans lokala närvaro och trivs i kaoset. Ekande tomma lokaler har Svenska kyrkan nog av!Men ändå! Borde vi inte för enhetens skull erbjuda alternativ till den kristna splittringen som kan bli fallet om vi inte försöker hålla ihop?
Jag menar att Svenska kyrkan, som den stora nationella folkkyrkan, borde stå som värd för andra kristna grupper, kyrkor och samfund och ivrigt erbjuda samverkan, som ett alternativ till splittringen. Vi kan erbjuda mycket med vår organisation och vår demokrati, med våra lokaler och andra resurser, och inte minst med vår erfarenhet av att vara kristna i ett senmodernt samhälle där människors längtan är stor, men få känner Gud. Sönderfall tjänar i varje fall inte Jesu Kristi sak.