Kyrkan ska inte göra våldets logik till sin

REPLIK

I debatten om Svenska kyrkans placeringspolicy och relation till försvar i allmänhet hävdas ibland att kyrkan är en nationell aktör med ansvar att stödja svenska säkerhetspolitiska mål. Det är historiskt begripligt, men teologiskt missvisande – särskilt efter att relationen mellan kyrka och stat förändrats.

Svenska kyrkan är, trots sitt namn, inte i sin grund en nationell institution. Den är lokal, förankrad i konkreta församlingar, människor och kroppar, och samtidigt universell, som del av Kristi världsvida kropp. Denna identitet gör att kyrkan inte ytterst kan definiera sitt uppdrag utifrån nationella hotbilder, utan utifrån evangeliets kallelse till liv, försoning och fred.

Den kristna tron bekänner inte en Gud som räddar världen genom maktbalans, abstrakta system eller strategisk överlägsenhet, utan en Gud som blir människa. Inkarnationen är ett radikalt ställningstagande för det konkreta, sårbara och relationella livet. Just därför uppstår en djup teologisk spänning när kyrkan förväntas använda sina gemensamma resurser i system som präglas av abstraktion och vinstmaximering, och vars produkter i sista ledet är avsedda att döda. Kapitalmarknader och aktiebolag tenderar att lösgöra ansvar från relationer – medan Kristus gör det motsatta: han binder Gud till människans kropp, historia och lidande. Att överhuvudtaget göra stora finansiella investeringar är nära på motsatsen.

När kyrkan väljer att inte investera i vapenproduktion, och i vissa fall uppmanar företag att minska militär verksamhet, är detta inte ett säkerhetspolitiskt ställningstagande. Det är det dock i strävan mot det inkarnatoriska: kyrkan vägrar göra våldets logik till sin och går in med medlidande.

En kyrka som inte är part kan tala med alla. Historiskt har kyrkan som universell ofta kunnat spela en diplomatisk och fredsbyggande roll just därför att den inte fullt ut identifierat sig med någon enskild stat. I både medeltid och modern tid har kyrkliga aktörer kunnat verka mellan stater och folk därför att de talat från en annan lojalitet än den nationella.

Denna möjlighet förutsätter trovärdighet. En kyrka som låter sina gemensamma investeringar bindas till militär produktion riskerar att förlora sin röst gentemot människor på andra sidan konflikter – både nu och i den tid som kommer efter att dagens regimer fallit.

Kyrkans syn på Ryssland – eller på någon fiende – kan därför inte vara statisk. Kyrkan bär på en levande tro på omvändelse och förändring, också där våldet just nu dominerar. Genom historien har samhällen förändrats på djupet, ibland oväntat snabbt. Kyrkan är kallad att bära detta hopp även när det framstår som orealistiskt.Att i detta läge arbeta för att resurser flyttas från det som dödar till det som bygger upp människor, lokalsamhällen och relationer är inte ett svek mot demokratin. Det är att ta evangeliets framtidshorisont på allvar.

Här måste vi tydligt skilja mellan kyrkans gemensamma röst och enskilda kristnas ansvar. Enskilda kristna kan, i sina yrken och samhällsroller, delta i försvar, säkerhet och politiskt beslutsfattande. Kyrkan fördömer inte detta. Men kyrkans gemensamma investeringar uttrycker vad kyrkan som kropp kan stå bakom tillsammans. Att synd och kompromisser ibland är ofrånkomliga i en fallen värld betyder inte att kyrkan ska göra dessa kompromisser till grund för sin kapitalförvaltning. Det är svårt att se hur det skulle vara kyrkans gemensamma uppgift att förränta sina tillgångar i verksamheter vars produkter används mot min nästa – även i ett rättmätigt försvar.

I kristider behövs starka försvarsinstitutioner, såsom hemvärnet. Men det behövs också institutioner som vågar vara besvärliga, som andligen försvarar att våld aldrig är ett mål i sig, att fienden förblir människa och att framtiden inte enbart kan byggas med styrka.

Om kyrkan reduceras till en nationell aktör bland andra förlorar den sin särskilda kallelse. Men när den håller fast vid sin lokala och universella, förkroppsligade identitet kan den bidra med något som få andra institutioner förmår investera: ett hopp som inte kapitulerar inför våldet, och en tro i handling som fortsätter att bygga liv underifrån även mitt i pågående hybridkrigen.

Nicklas Sundberg