Kyrkan står inför ett själavårdsmässigt förfall

Föreställ er följande scenarier: En äldre kvinna som tidigare varit engagerad i sin församling dör. Ett tiotal år tidigare hade hon gått ur Svenska kyrkan på grund av någon händelse i församlingen, som de anhöriga inte så väl kände till. Kvinnan talade dock ofta om att gå med i kyrkan igen, men demensen tilltog och någon ansökan fylldes aldrig i. När de anhöriga efter dödsfallet kontaktade församlingen bemöttes de med ett ”det går inte, hon är inte kyrkotillhörig” av en medarbetare på församlingsexpeditionen. De anhöriga försökte en gång till och fick då veta att de kunde få tala med kyrkoherden, men att de då fick återkomma senare i veckan. De gjorde detta och samtalet handlade omedelbart om pen­gar, tiotals tusen kronor skulle begravningen kosta, vilket de anhöriga sa sig vara beredda att betala. Men själva bemötandet gjorde dem fundersamma.De anhöriga ordnade sedan en minnesstund själva.
och hade inte varit medlem i Sven­ska kyrkan sedan 1980-talet på grund av motståndet mot kvinnliga präster, men fram till dess hade han varit engagerad i kyrkans liv. Gravsättningen skulle ske i Sverige. Det var ett starkt önskemål från de anhöriga att en präst höll i ceremonin och även medverkade för att ha en lugnande effekt på de konflikter som fanns bland några av dem. Men de anhöriga fick beskedet att det var svårt att hitta en präst eftersom mannen inte varit medlem.De anhöriga ordnade sedan ceremonin själva.
människor möter i dag. Människor som kanske har barn som i sin tur får barn, men som knappast kommer att göra sig besväret att ta kontakt igen, då kyrkan inte fanns där i ett läge när man verkligen behövde den. Man kan ju gifta sig borgerligt och ha en borgerlig namngivningsceremoni i stället.Vi står inför ett själavårdsmässigt förfall. Och vi skapar oro och vrede hos dem som blir bortvisade. Kanske har vi inte till fullo förstått människors förvisso lösliga, men ändå existerande, band till kyrkan? ”Den finns där för mig”, så ser många det, vilket ju är något stort och oerhört i världens så kallade mest sekulariserade land.
nya regler kommer som en obehaglig överraskning och kapar det band man hade och tog för självklart.Vem i församlingen är det som bemöter anhöriga när de tar kontakt och hur bemöts de? Hur tror vi att en sörjande människa reagerar när hon får svaret ”det går inte” i en situation då man söker stöd och hjälp? De själavårdsmässiga aspekterna av de senaste årens utveckling verkar ha kommit i skymundan för diskussioner om principer, regler och ekonomi.Några av de argument som fanns mot de förändrade relationerna mellan stat och kyrka handlade just om att vi nu skulle behöva fråga om tillhörighet och pengar, innan vi gav stöd till de människor som söker oss. Nu är vi där. Vill vi det? Vara här?
i ett lutherskt bemyndigande av människan att människor nu skapar sina egna ritual och ceremonier? Att vi avskaffar oss själva? För egen del har jag svårt att se det goda i att vi inte uppfyller detta enkla – och kanske enda – i vårt uppdrag: att möta dem som söker oss. Det som sker i dag rycker människor ur ett sammanhang de ändå trodde de tillhörde – och fick tillhöra – och skapar ännu mer av individualisering. Och det ger utrymme för många andra aktörer som erbjuder lösningar snarare än lyssnande, förenklingar i stället för det vackra och smärtsamma allvaret.Sedan är det en ironi att vi som talar så mycket om öppenhet och kritiserar ekonomismen, själva bidrar till att stänga dörrar och tycks sätta ekonomin högre än vad vi utåt ger sken av.
av luft, men människan ska som bekant inte leva endast av bröd.Att det kan vara respektlöst och tveksamt att genomföra en begravning, även om de anhöriga önskar det, när en människa av ateistiska skäl lämnat kyrkan och inte vill ha med den att göra, är en annan fråga. Men de fallen är få. Och genom goda och tröstande samtal kan man nå förståelse kring det.Det är de andra situationerna som dominerar: någon blir för sjuk för att hinna gå med igen, någon är engagerad på avstånd och hade sina skäl en gång för att protestera.Så, vi behöver byta attityd, ändra praxis och vända ryggen åt människoovänliga regler. Nu.