Kyrkomötet bekräftar queerteologin

Har jag fattat situationen rätt om jag säger att ni
även ungdomar som kan tända på det motsatta könet lika gärna kan bilda familj med någon av det egna, ifall bara kärlek och vilja till trohet finns (och varför skulle inte attraktion uppstå även där – jämför grekiskt 400-tal f.Kr. och enkönade miljöer tiderna igenom).
det inte är någon fördel för ett barn med två föräldrar att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen ha (eller att ha en mamma jämfört med att ingen ha)
frågor som berör dylikt är av så låg dignitet eller av så privat karaktär att normbildningen av sanna kristna med förtroende bör överlämnas till RFSL och de politiska partierna?
(vilket jag hoppas), men förväntar mig i så fall från er alla ett kraftfullt och otvetydigt avståndstagande från alla de ovannämnda tre påståendena. Skulle jag däremot ha fattat situationen riktigt, anser jag att den
diskvalificerar dem som håller med om något av ovanstående för de viktiga förtroendeuppdrag de fått inom Svenska kyrkan – den skulle innebära en omdömeslöshet i paritet med Åke Greens på sin kant
och på global nivå misskrediterar kampen för ökad förståelse för verkligt homosexuellas ytterst speciella situation.För hur möjligt det än tidigare tycktes kunna bli att sent omsider nå rätt bred kyrklig acceptans för vissa pastorala undantag här såväl som beträffande till exempel månggifte, halvsyskonäktenskap och skilsmässa i mycket speciella situationer, kan väl ingen på allvar tro att det nu är möjligt (eller ens önskvärt) att globalt lansera den mycket speciella queerteologi (enl. punkt 1–2 ovan) som den politiskt styrda Svenska kyrkan i praktiken redan infört och ser ut att ytterligare bekräfta på oktoberkyrkomötet?
har jag inför allhelgonahelgen en fråga av ännu mycket större dignitet. Är det alldeles säkert att Bo Setterlind har rätt när han skriver att ”Det finns ingen död, som ej bytes i glädje”?Tydliga svar emotses. Av fler än mig, skulle jag tro. Och det snart.