Låt inte önsketänkande driva på en utveckling vi inte vill se

Martin Lindh, kontraktsprost Göteborg
Foto: Arkivbild

Har man uppnått det man avsåg eller håller man på att bygga på en illusion?

Svenska kyrkan på nationell nivå har långtgående planer på att centralisera löne- och ekonomihantering. Ambitionen är att öka kvaliteten och minska kostnaderna och därigenom säkra möjligheterna för församlingens grundläggande uppgift. Så långt verkar det lovande. Men stämmer det med verkligheten?

Jag varit kyrkoherde i två olika pastorat som köpt tjänster av Göteborgs stifts servicebyrå (SB) sedan 2015. Min erfarenhet motsvaras inte av den idealbild som målas upp. Mitt tidigare pastorat har nu lämnat SB och mitt nuvarande kommer inte längre att köpa tjänster av SB efter nyår.

Vad är det jag sett?
1. Dubbelarbete. Arbetsuppgifter som tidigare utfördes av en anställd i pastoratet måste nu bollas mellan SB och pastoratet. Oklarheter måste redas ut. Allt ansvar ligger ju fortfarande lokalt, men när vi inte längre har hela överblicken lokalt är det mycket som måste dubbelcheckas.

2. Mer administration på ”fel” anställda. Det man kan spara in på färre administratörer äts många gånger upp av ökad administration för andra anställda, vanligen chefer och mellanchefer där kostnaden är mer dold. I klartext handlar det om att präster och andra nyckelfunktioner ägnar allt mer tid åt att hantera olika administrativa system. Som jag ser det ska chef primärt ägna sin tid åt att leda, inte drunkna i administration. Ökande prästbrist ska inte mötas med att präster utför sådant andra kan göra bättre.

3. Dålig lokalkännedom. Fakturor skickas fel och detaljer i lönehandläggningen missas. Därför krävs mer arbete för att undanröja alla fel. Jag har erfarenhet av duktiga lönehandläggare på SB som ser till att det mesta blir rätt, men också av slarviga personer där vi i pastoratet fått ägna åtskilliga timmar åt att kontrollera och rätta uppenbara felaktigheter. Det är naivt att tro att allt blir rätt för att det sköts centralt. Initialt minskade vi på egen administrativ personal men successivt har det blivit nödvändigt att utöka igen för att lokalt kunna hantera allt som ligger på oss och för att minska antalet fel.

4. Ingen minskad kostnad. När Göteborgs stift startade SB var det med målet att varje pastorat skulle göra märkbara besparingar som kan användas för den grundläggande uppgiften. I dag lyfter man sällan det perspektivet eftersom det inte är någon som vet om man sparar något.

I förslaget som presenterats vill man se en finansiering där alla måste vara med och betala samtidigt som det ska vara frivilligt att ansluta sig. Min uppfattning är att en sådan finansieringsmodell kan vara smidig men är samtidigt farlig. En administration/förvaltning som inte är utsatt för konkurrens har inga incitament att bli rationell och effektiv. Om den föreslagna centraliseringen är så överlägsen kommer väl alla pastorat att stå på kö för att ansluta sig. Eller vad är man orolig för när man vill skapa ett tvingande monopol?

När man nu vill skapa en modell som i grunden kommer att förändra Svenska kyrkan vill jag starkt mana kyrkomötet och Svenska kyrkan på nationell nivå att göra en djupgående utredning av de hittillsvarande erfarenheterna av SB innan beslut fattas. Har man uppnått det man avsåg eller håller man på att bygga på en illusion? Här räcker det inte att ha ett uppifrånperspektiv, det blir viktigt att se underifrån. Har pastorat/församlingar som köpt tjänster av SB gjort verkliga besparingar och effektiviseringar? Och vad beror det på att flera pastorat som tidigt köpt tjänster av SB nu har lämnat?

Martin Lindh
kontraktsprost Göteborg

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Jag instämmer helt och fullt i den allvarliga kritiken. Förslaget verkar vara ett misslyckat försök att efterlikna ett "näringsliv" som man inte vet något om! Alla argument mot förslaget finns i Martin Lindhs artikel här ovan. Läs den och protestera!