Församlingarna och pastoraten finns inte till för stiftskansliet utan tvärtom. Stiftskansliet behöver reformeras och slimmas för att främja församlingarnas uppgift.
Stiftskansliets relevans och struktur behöver diskuteras i en tid där Härnösands stiftsledning använder krympande medlemsprognoser/ekonomi som den i särklass främsta anledningen till att forcerat och utan pastoral teologisk analys driva igenom en sällsynt genomgripande strukturförändring.
Församlingarna och pastoraten finns inte till för stiftskansliet utan tvärtom. Främst ska stiftet främja församlingarnas enda och grundläggande uppgift: Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Detta får anses som det mest relevanta uppdraget för stiftet. Ett visst mått av tillsyn förekommer naturligtvis.
Dessutom har stiftet förvaltande uppgifter. För kyrkan är den episkopala strukturen elementär med en biskop som på ett adekvat sätt kan utföra, framför allt, sin främjande uppgift. Frågan är hur det står till med allt detta i Härnösands stift?
I dag framstår det alltmer som om stiftskansliet i Härnösand kommit att leva sitt eget liv och utveckla sin egen syn på vad som är viktigt för pastorat och församlingar. Administration, ekonomi, förvaltande och tillsyn är centrala byggstenar i den organisationskultur och det mind-set som ledningen utvecklat och strävar efter att implementera i stiftet.
Detta medan den episkopala strukturen eroderar. Det är uppenbart att det finns ett glapp mellan stiftsledningens sätt att föra utveckling framåt i stiftet och kyrkliga utförare på lokal nivå. Det här är en mycket olycklig utveckling för kyrkan i stiftet.
Den officiellt sett starkaste reaktionen på denna oönskade utveckling och glapp är den skrivelse som prostar och kyrkoherdar för ett antal månader sedan skickade in till stiftskansliet (Dnr 2019-03681.1).
Stiftskansliet behöver reformeras och slimmas i linje med minskade medlemsprognoser parat med det som efterfrågas på lokal nivå.
Undertecknarna av skrivelsen ”uppfattar, från sina perspektiv, att verksamheten på stiftskansliet drivs från oklara premisser, där de förvaltande uppgifterna står i fokus medan stiftets grundläggande uppgift tycks stå helt i förvaltandets skugga.”
Man oroas över att detta leder till en ”kanslifiering” som ytterst gör skada för församlingslivet, men som också leder till att stiftet alltmer framstår som irrelevant för pastorat och församlingar. Som ett resultat försvagas den episkopala strukturen.
Vidare efterlyser undertecknarna ett stiftskansli med rik kyrklig kompetens och kyrklig specialistkunskap; ett stiftskansli som framträder som kyrka inom
ramen för den episkopala strukturen, istället för en byråkratisk tjänstemannamässig förvaltningsorganisation.
Undertecknarna frågar ”Vad man skall med ett stift till om kompetensen upplevs större på hemmaplan, eller där det erbjudna stödet inte efterfrågas?”
På stiftskansliet så har det, till exempel, inrättats nya chefstjänster, controller har anställts, förstärkt av utredande/administrativ personal, i kombination med att direktor är ekonom. Här handlar det inte om person, utan om att förstå hur funktioner/kompetenser förändrats och hänger samman med organisationskultur.
Om det expanderande stiftskansliet fyller en adekvat funktion för pastorat och församlingar, blir i ljuset av den sammanlagda bilden, en viktig fråga att ställa för oss som utför den grundläggande uppgiften och som arbetar med kärnverksamhet runt om i stiftet.
Jag menar att vi behöver betrakta stiftskansliet genom den grundläggande uppgiften samt genom teologiska linser. Då framträder den kyrkliga kompetensen och den episkopala strukturen som helt betydelseavgörande.
Just mot dessa två grundläggande och för kyrkan definierande faktorer behöver kanslikultur korrespondera och tjänstemannaorganisation kalibreras.
Antingen så sker en förändring eller så fördjupas och permanentas problematiken. En förändring bygger på att stiftskansliet lyssnar, förstår, anpassar och förändrar sig. En utmaning för en organisation där en förvaltande kultur vuxit sig allt starkare.
En sådan kultur tar sig uttryck i en ledning som försvarar sin världsbild, tror sig veta vad som är rätt, samt grundar sin maktutövning på tillsyn, kontroll och förvaltning.
En skrivelse som den ovan av prostar/kyrkoherdar är ett tydligt tecken på att något inte står rätt till på stiftskansliet, att det finns en spricka mellan stiftsledningens sätt att betrakta och förstå kyrkan och de kyrkliga utförarnas/teologernas förståelse av kyrka på lokal nivå.
Två olika synsätt. Det ena representerar en sekulär organisationsidé och det andra illustrerar kyrkan och kallelsen att vara kyrka bland människor och medlemmar.
I takt med att snart alla pastorat och församlingar lagts samman till stora enheter och redan har eller etablerar egen förvaltningskompetens och/eller köper den av andra, så behöver stiftskansliet gå i en helt motsatt riktning.
Stiftskansliet behöver reformeras och slimmas i linje med minskade medlemsprognoser parat med det som efterfrågas på lokal nivå.
Detta innebär en förskjutning där kyrklig specialistkompetens, en restaurerad episkopal struktur samt ett tongivande andligt och biskopligt ledarskap får stå i centrum på stiftskansliet. En sådan utveckling skulle illustrera ett adekvat sätt för stiftsledningen att föra utvecklingen framåt för kyrkan i stiftet.
Jan Grimell
LÄGG TILL NY KOMMENTAR