Vi måste samtala om vilken kyrka vi vill ha

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift
Den allra viktigaste frågan handlar om församlingens identitet. Vi måste komma bort från synen att det är de anställda som står i centrum. Foto: Hans Runesson, Lars Rindeskog

Under den senaste tiden har många kritiserat kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötet om att utreda ett obligatorium när det gäller anslutning till gemensamma administrativa system.

Debatten handlar i grunden om kyrkosynen, och den väcker obearbetade frågor till liv. Nu måste vi tala med varandra om vilken kyrka vi vill ha. Om vilka vi är.

Kritikerna ser med oro på förslaget som led i en utveckling från en episkopal kyrka som framträder som stift och församlingar, och har nationella organ, till en kyrka som framträder som en nationell storhet, och har stift och församlingar. Eller som en rörelse från en kyrka som av teologiska och historiska skäl har en decentraliserad struktur med självstyrande församlingar/pastorat, till en kyrka präglad av koncerntänkande och likriktning. Den omfattande kritiken måste tas på allvar.

I sak handlar förslaget om samordning, vilket naturligtvis kan vara bra. Samordning av administrativa funktioner motiveras ofta med att resurser frigörs, så att tiden på golvet i större utsträckning kan användas till verksamhetens kärninnehåll.

Så blir det dock inte alltid. Ibland är en centralisering till gagn för den lokala verksamheten, men ibland upplever den lokala nivån ingen skillnad alls. Varför? För att det verkliga problemet ligger någon annanstans, i det fokus på dokumentation, strategier och digitalisering som filosofen Jonna Bornemark beskriver som en ”förpappring” av samhället, och som präglar tidsandan. Mindre tid på kärnverksamheten, mer tid på att administrera densamma.

De kyrkoherdar som i dag beklagar sig över den myckna administrationen vet vad de talar om. Men problemet är inte bristen på centralisering, som om det skulle lösa alltsammans, utan att vi har svårt att hantera tidsandan. Dessutom hör administration och kyrkans grundläggande uppgift ihop.

En luthersk kyrka ska hålla samman det materiella och det andliga. Somlig administration är nödvändig och en del av det pastorala ledarskapet. Annan administration är däremot bara obefogad överbyggnad, nämligen den som fokuserar på stödsystemen till priset av kärnverksamheten. Sådan administration ska vi slänga över bord.

Utgångspunkten för en kyrkas beslut kan inte främst vara möjliga administrativa samordningsvinster.

Förslaget om ett obligatorium när det gäller gemensamma administrativa system är alltså problematiskt på två sätt. Dels för att obligatoriet i all välmening – tvärt emot kyrkoordningens skrivningar – vänder upp och ner på kyrkosynen, dels för att argumentationen för samordningsvinster inte säger hela sanningen. Jag tror att det är dessa perspektiv tillsammans – kyrkosynen och förpappringen – som gör att debatten blivit så intensiv.

Sedan år 2000 har Svenska kyrkan genomgått stora förändringar. Reformtempot har varit högt, kanske för högt. Det märks genom att flera frågor återkommer gång på gång. Som biskop ser jag behov av ett rejält samtal om kyrkosynen under kommande år. Inte bara i kyrkomötet och vid sammanträden, utan som en folkrörelse med bas i de gudstjänstfirande församlingarna.

Vi är på väg mot en kyrka där stort är bra och litet dåligt, där den nationella nivån blir starkare, och församlingarna i praktiken svagare. Vill vi det? Den nu aktuella frågan väcker andra kyrkosynsfrågor till liv: Vilken är församlingens uppgift, stiftsorganisationernas funktion och den nationella nivåns mandat?

Vad betyder det för kyrkosynen att församlingar som samverkar i pastorat inte behöver fira söndaglig huvudgudstjänst? Vad är en församlingsherde i relation till församlingen? Hur tänker vi om relationen mellan församlingsråd och kyrkoråd? Hur tydliggörs den gemensamma ansvarslinjen i stora församlingar med många gudstjänstfirande gemenskaper men bara ett kyrkoråd?

Den allra viktigaste frågan handlar om församlingens identitet. Vi måste komma bort från synen att det är de anställda som står i centrum. Vi måste byta perspektiv, från besökare som konsumerar verksamhet till döpta kristna som firar gudstjänst, tar ansvar lokalt och på ett naturligt sätt är delaktiga i samtalet om framtidsfrågorna.

Ett samtal om kyrkosynen blir bäst när många ges möjlighet att vara med, när åsikter får brytas mot varandra, och när samtalen får ta tid. Utgångspunkten för en kyrkas beslut kan inte främst vara möjliga administrativa samordningsvinster. I grunden handlar det om vilken kyrka vi vill ha. Och om vilka vi är.

Fredrik Modéus
biskop i Växjö stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Kyrkomötet
Charlotte Björck
Tack för viktiga frågor. Vilken "själ" har Svenska kyrkan - vilken är hennes identitet - och hur har den kommit till uttryck på olika sätt, och hur vill vi att den ska komma till uttryck i framtiden?