Lyssna på församlingarna – samtala om kyrkosyn

Diskussionen har under senare tid varit livlig hur församlingens och pastoratets administration bör organiseras – på nationell nivå eller lokal nivå. Det handlar inte endast om lönehantering, utan om stora delar av den lokala nivåns administration och dess eventuella centralisering. Därmed blir frågan om vad vi menar med kyrka oundviklig. Så låt oss skissartat teckna några utmärkande drag för en sådan.

Skänkt identitet

Kyrkan är annorlunda. Den är inte, som ibland sägs, en idéburen rörelse. Inte heller en storkoncern, även om den ibland behandlas som vore den en sådan. Att det är meningsfullt att tala om kyrka beror på löftet om Jesus närvaro i det möte som gudstjänsten gestaltar (Matteus-evangeliet 18:20).

Till gudstjänsten går jag för att höra det ord som jag inte kan säga mig själv och för att delta i den måltid som där dukas och räcks mig. Där är vi inte i förstone vända mot varandra, utan mot altaret, mottagande. Därefter kan vi åter vända oss mot varandra och mot andra, tjänande. Gåvan föregår uppgiften. Kyrkan är evangeliets nya skapelse, identiteten är skänkt.

Olika miljöer

Kyrkan går alltså i dagen som gudstjänstfirande församling. Den grundläggande uppgiften ska fullgöras bland de människor som bor eller vistas i det ansvarsområde som är församlingens. Det ska ske på ett sätt som svarar mot den lokala situationen.

Det betyder att det måste ske på delvis olika sätt, beroende på om det handlar om en församling i innerstaden, i förorten eller på landsbygden. Församlingens analys av den lokala situationen är en nödvändig förutsättning för en rättvisande bild av utmaningarna och för fullgörandet av uppgiften.

Detta är ett starkt skäl att hålla samman ansvar och befogenheter liksom mål och medel, på lokal nivå, där den erforderliga kunskapen finns eller kan inhämtas.

Utgångspunkten i den gudstjänstfirande församlingen medför emellertid inte att den enskilda församlingen är lämnad åt sig själv i fullgörandet av sin uppgift. Samverkan kan ske med andra församlingar/pastorat och i kontrakt. Stift och biskop bistår med främjande- och tillsynsinsatser och nationella nivån med stöd.

Nerifrån och upp

Kyrkan är alltså organiserad ner-ifrån med församlingen i centrum.
Stiften och de nationella organen befinner sig visserligen på andra nivåer, men utan att vara överordnade i någon hierarkisk mening. Indelningen i nivåer är nära relaterad till den sedan gammalt starkt framhållna självstyrelsen för församlingar och stift.

Av stor vikt är därför att den fastslagna kompetensfördelningen får gälla även i praktiken, nämligen att ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ”.

Den teologiska bestämningen av Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund förenas här med en övergripande beskrivning av kyrkans organisation, en identitetsmarkering. En klar distinktion görs mellan församlingar/stift och nationell nivå.

Administrationen speglar vad kyrkan är

Den grundläggande tro, bekännelse och lära som kyrkan står för ska komma till uttryck i allt vad kyrkan gör och säger. Organisationen ska tjäna kyrkans uppdrag och församlingens verksamhet måste ses i ett helhetsperspektiv.

Vi befinner oss kanske dock i ett paradigmskifte där sättet att tala om och tänka kyrka blir annorlunda. Den föreslagna uppdelningen mellan församlingens grundläggande uppgift och administration, tvångsmässigt centraliserad till nationell nivå, måste undvikas av såväl ecklesiologiska som organisatoriska skäl.

Att spela ut betydelsen av den grundläggande uppgiften för att motivera centralisering av den lokala nivåns administration kan, såsom har påpekats i debatten, tolkas som att någon med bättre insikt än församlingarna/pastoraten bör ta över planering och beslutsfattande.

Kyrkomötets nyligen fattade beslut ”att uppdra till kyrkostyrelsen att i samarbete med stiften genomföra en kartläggning av var församlingar och pastorat befinner sig i nuvarande planer för sina IT-lösningar och administrativa system” tycks inne-bära en tillnyktring. Hoppas att den består!

Det gäller att ta till vara på kunskap och erfarenhet som finns om centraliseringens och stordriftens svagheter. Solidaritet och samverkan är inte identiskt med stordrift och centralisering till nationell nivå eller till alltför stora pastorat och stift.

Särskilt viktigt är detta för en kyrka med basen i den gudstjänstfirande församlingen. Det blir alltmer angeläget att fram-häva att församlingen även i verkligheten ska vara den primära enheten i Svenska kyrkan.

Samråd med församlingarna

Kyrkans organisation bör alltså utformas efter fördjupad reflektion över kyrkosyn.

Vi föreslår därför att stiften i kommande insatser med anledning av kyrkomötets beslut samråder med församlingarna och pastoraten hur man ser på kyrkan, närmare bestämt på frågan om kompetensfördelning mellan församling, stift och nationell nivå.

Genom att lyssna på församlingarna och pastoraten skapas en välförankrad grund för utformningen av kyrkans administration, där kyrkosynen ges möjlighet att få större inflytande.

Carl Axel Aurelius
Anders Bexell