Många barns verklighet ligger långt ifrån Bullerbyn

En vuxen man står böjd över honom och slår på hans kropp. Pojken försöker vända sig bort för att undkomma. Mannen slår igen och skriker på barnet. Jag går förbi. Utan att göra eller säga något. Ingen annan reagerar heller. Hela dagen jagar bilderna mig. Av pojken som försöker undkomma den vuxnes slag genom att vrida på sig. Men han är helt instängd. Jag klandrar mig själv för att jag inte sa ifrån.
då svenska hovet rustar för bröllop. Ett bröllop som kanske motsvarar vår dröm om den lyckliga familjen. Den kränkning av ett barn på öppen gata som jag blir vittne till, och som förmodligen också sker på många håll bakom stängda dörrar, står långt ifrån vår dröm om föräldrar och barn i harmoni och lycka. Statistiken kring barnfattigdomen i vårt land visar också en annan verklighet, långt ifrån vår dröm om Bullerbyn och Saltkråkan.
av FN utsetts till Fattigdomsåret. Målet är att bekämpa den ekonomiska och sociala fattigdomen i Europa. En fattigdom till följd av ökade klyftor mellan fattiga och rika. I vårt eget land räknar man med att det finns 230 000 barn som lever under fattigdomsgränsen. Som fattig räknas den som har lägre inkomster än man behöver för att täcka sina ”nödvändiga utgifter”. År 2010 kan man i våra sven­ska storstäder tala om olika världar i samma städer. Malmö leder fattigdomsligan med två av Sveriges fattigaste stadsdelar inom kommungränsen. Barn till ensamstående föräldrar är särskilt utsatta eftersom vårt samhälle i mångt och mycket bygger på två löner per familj. Barnfattigdom har också visat sig leda till ökan­de ohälsa, trångboddhet, övervikt, hemlöshet, våld, dåliga resultat i skolan, isolering och låg självkänsla. Detta innebär också en social fattigdom där det råder brist på trygga relationer och tilltro.
därför begreppet barndiakoni vara på stark frammarsch inom Svenska kyrkan. Barnen är och kommer alltid att vara de mest sårbara och utsatta i samhället. De är helt beroende av vad vuxenvärlden gör, säger och tänker. Samhällsproblemen slår mot just dem. Som barn räknas man enligt FN upp till 18 års ålder. Därför inbegrips också ungdomar i begreppet barn-diakoni även om det i det konkreta diakonala arbetet krävs olika metoder och verktyg för att möta olika åldrar. I mötet med de mindre barnen måste ju självklart hela familjen inbegripas.
får vi höra båda de politiska lägren tala om den ekonomiska utsattheten och fattigdomen. I denna diskussion kan och bör Svenska kyrkan finnas med. Mycket görs redan bland diakonerna på fältet för att stödja barn och ungdomar men problematiken behöver lyftas upp och få genomslagskraft nu inom Svenska kyrkan. Inte minst för att stå kvar och fortsätta värna om barnen även när politikernas ögon och intresse har vänts mot något annat eller när Svenska kyrkans egen svångrem ordentligt börjar dras åt. Då kan risken bli att vi glömmer de som lider och har det svårt inom våra kommuner och församlingsgränser till förmån för diverse interna önskemål.
och unga mår väldigt dåligt i vårt land. Vill Svenska kyrkan finnas där och söka upp dem? I så fall behöver vi nu börja diskutera begreppet barndiakoni och vilka konsekvenser denna diakonala inriktning för med sig.