Människolivets värde förbjuder oss att värdera det

Josef Edebol, präst

Julijonas Urbonas konstverk ”Euthanasia Coaster " samt en av de "självmords-podar" som legaliserades i Schweiz förra året. 

Foto: TT

Återvändande till frågan om aktiv dödshjälp är ett uttryck för att vi i en svenskkyrklig kontext troligen behöver ge plats för motberättelse till samtidens förväntan på, och normer för, hur ett ”levnadsvärt liv” ska vara.

De senaste åren har det varit en lågintensiv debatt om dödshjälp bland svenskkyrkliga företrädare. För en tid sedan publicerades en artikel av Johan Unger i Kyrkans tidning, där han skriver att staten och kyrkan borde bejaka assisterad dödshjälp.

Som exempel ger han Björn Natthiko Lindeblad, känd i Sverige inte minst genom sina sommarprat i P1. För ett par veckor sedan skrev Björn i ett förpublicerat inlägg på sociala medier ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd. Nex Natthiko, inte mig i emot.” Så drack han en smoothie, preparerad med samma innehåll som används av en klinik i Schweiz (läkartidningen.se). Han ville med sin död skapa möjligheter för andra att välja döden, och denna berättelse åberopas nu av Johan Unger, som för tredje gången appellerar för assisterad dödshjälp i Kyrkans Tidning. Johan framställer sitt ärende som en ”kristen humanisms vädjan”. Han glädjer sig över att en ”humaniseringsprocess sprider sig mer och mer”, där staten och kyrkan nu ”respekterar” somligas önskan om assisterad dödshjälp, och att detta skulle vara att ”visa aktning för deras människovärde”.

Dagen efter jag läste detta, började årets nationella konferens för jourhavande präster – de som man får prata med, när man ringer 112 och ber att få tala med en präst. Där breds en yrkeskultur ut, där betydelsen av ”ett ställföreträdande hopp” lyfts fram, av att förmå mannen eller kvinnan som väntat på hjälp vid Betesda i 38 år, att härda ut en dag till.

Dessa män och kvinnor i jouren är uppe i natten, inte sällan för att förmedla kyrkans och samhällets sista vädjan till människor, att inte avsluta sitt liv. Samtidigt som andra präster, under dagen, verkar för att fler ska kunna välja döden, och lyfter fram exemplet av en man vars sista ord till offentligheten var en strävan av att Schweiziska smoothies borde kunna drickas av fler, särskilt av våra mest utsatta. Vilken röst rymmer ”en kristen humanisms vädjan”, vilken röst ”visar aktning för människovärdet”?

Någon kanske tycker att jag blandar ihop korten; att assisterad dödshjälp under begränsade villkor är en sak, och att människors vilja-till-liv generellt, och självmord i synnerhet, är något annat. Men medan vi kan teoretisera om dessa frågor som oberoende av varandra, drar de alla ur samma källa, ur våra grundantaganden om livets värde. Och förändringar i vår syn på livets värde, ger utslag i alla dessa frågor.

Det kanske mest talande exemplet jag mött, är omständigheten att den yrkesgrupp som är mest drabbad av självmord är veterinärer. Överläkaren och suicidforskaren Ullakarin Nyberg (följ hennes podcast Inferno!) menar att en accepterad förklaring av veterinärers överrepresentation i suicid, finns i den syn på livet som deras yrkespraxis förmedlar. Jag har all respekt för veterinärer och deras svåra kallelse, att till vardags behöva göra utilitarianska bedömningar av vilka liv som är värda att leva. Där olycka eller sjukdom kan leda till en bedömning av att somliga djurs liv förväntas innebära ett överskott av lidande. Där är veterinären kallad att avsluta det, och har dessutom redskapen för att göra det på ett okomplicerat sätt. Den springande punkten är hur veterinären är kallad att bedöma livets värde, för att avgöra om det är värt att leva.

De präster som appellerar för assisterad dödshjälp kanske tycker sig lyfta fram en praktisk och till synes human lösning för ett avgränsat problem. Men det jag fikar efter är att den människosyn som därmed smusslas in, gör oss alla till veterinärer inför oss själva och varandra. För i detta perspektiv är det inte bara veterinärer som är berättigade i yrkesmässiga bedömningar av vilka djurliv som är värda att leva, utan det är något legitimt för alla människor att så belysa sina egna liv. Björn satte sig i veterinärens sits, för att värdera sitt eget liv – så fann han att det inte var lönt på grund av sin ALS-sjukdom. En forskare berättade om ett brev ett barn skrev till sina föräldrar, där barnet redogör för sin värdering av det egna livet, den värdering som ledde henne att ta sitt liv. Detta är en kultur som breder ut sig, där inte minst unga har lätt att fördjupa sig i fullständigt förkrossande värderingar av det egna livet som får fruktansvärda konsekvenser.

Kyrkan har inte ett val här, av huruvida vi ska lämna bollen för den värderingen i knäet på redan utsatta människor, eller om vi ska lämna den i knäet på Gud. Det valet är redan gjort åt oss av mer klarsynta generationer (som ju nästan alltid annars i teologin). För när kristendomen spreds, i den antika världen men även i Skandinavien tusen år senare, utmärkte kristendomen sig i sin unika människosyn. Didache berättar redan år 100 e. Kr. om att de kristna är unika, bland annat därför att; ”de inte sätter ut sina barn”, och i Skandinavien fick kristnandet till följd att man slutade ge människobarn till vargarna. Man tillskrev samma värde till allt mänskligt liv oberoende av omständigheter. Man satte ett sånt värde på det mänskliga livet, att man kategoriskt slutade värdera det.

Och detta är fortsatt vad kyrkan ska säga, till de unga och de sjuka som är på randen till kapitulation inför sina egna (ned)värderingar av det egna livet. Tesen om människors lika värde påbjuder oss att värdesätta, men förbjuder oss att att värdera, mänskligt liv, också vårt eget. Vi ber istället, i full visshet: ”Du som ville mitt liv... allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.” Att kvalificera människovärde på basis av hur man lyckas nå den eller den nivån av nettolycka, eller på basis av hur en individ lyckats eller misslyckats med att förverkliga biologisk eller kognitiv potential, eller något annat övervägande överhuvudtaget, är inte kristen praxis. Vare sig vi möter människolivet i sjuka, i OS-olympier, i foster eller i funktionvarierade.

Björns exempel söker att till svensk mark importera schweizisk praxis. För en månad sedan blev självmords-pods lagliga i Schweiz (businessinsider.com). Det är kistor man kan köpa och lägga sig i, och när man trycker på en knapp på insidan så börjar ett skifte där syre utbyts mot kväve, vilket gör att man snabbt förlorar medvetandet och dör smärtfritt på under tio minuter. Så börjar gränsen mellan självmord och assisterad dödshjälp suddas ut, när döden kommersialiseras. Så här säljer man in poden: ”3D-printable, biodegradable, portable, detachable coffin. Style & Euphoria?”. Relaterat är Julijonas Urbonas konstverk ”Euthanasia Coaster (2010)”, en bergochdalbana framtagen av rymdingenjörer som är avsedd att hjälpa en människa ta självmord med G-krafter: ”the fatal journey is made pleasing, elegant and meaningful”.

Smoothies, pods, åkattraktioner – döden är ditt val, och det ska vara enkelt. Hur kan man häri känna igen kyrkans tro? Det kanske mest oroväckande är att detta inte är frukterna hos en lång och övermogen marknad, utan något som så tidigt möter oss i kulturer som relativt nyligen kulturellt och lagligt berett plats för assisterad dödshjälp. Att denna kultur kan hållas tillbaka med att kvalificera ett fåtal dimensioner av dess medicinska praxis, som Johan Unger ger uttryck för i sitt sätt att hänvisa till den Amerikanska delstatens Oregons ordning, är i bästa fall en helt obegriplig chansning i ljuset av den utveckling som vi faktiskt ser.

Kyrkans uppgift är inte att bejaka, ”respektera” eller facilitera människans tendens att värdera och ofta nedvärdera livet, utan att alltid och till alla förkunna: ”Du som ville mitt liv...”. Att göra det krångligt och svårt, för den som ser döden som en bra utväg. Att hitta en mening i livet kan behöva få vara både just krångligt och svårt, men detta är likafullt den enda vägen som kyrkan gjort till sin.

Jag ser detta återvändande till frågan om aktiv dödshjälp, som ett uttryck för att vi i en svenskkyrklig kontext troligen behöver ge plats för motberättelse till samtidens förväntan på, och normer för, hur ett ”levnadsvärt liv” ska vara. En en teologi om människan som lidande.
Ett exempel för detta, kan vara den romersk-katolska kyrkan som 1997 utnämnde Theresé av Lisieux till universell kyrkolärare – hon har så en högre formell läroposition än nästan alla teologer som nu lever i hela världen. En ung tjej, som dog som 24-åring under svåra smärtor i tuberkulos.

Vad hade hon att säga? Tereses humanism var formad av meditationer kring de lidanden hon föreställde sig i Jesu ansikte, genom vilka hon kände att hon allt mer kunde närma sig honom. Detta är Teresés sätt att ”copea” med det lidande som hennes liv rymde, som styrks av senare tids forskning om hur viktig tro kan vara både för existentiell hälsa och för att hantera livskriser. Teresés tro gav henne resurser för att också i det lidandet som präglade hennes liv, kunna känna igen och möta Gud. Den teologiska genren av ”stiger jag ner i graven, är du också där” som träder fram ur de liv som vandrat närmast lidandet, är enormt sträv. Men den är sann, och nödvändig i ljuset av att både lidande och död är en del av varje människas liv.

Lidandet och döden behöver vi rustas för att möta. Medan Björns söta smoothie inte ger något annat än död, är vi kallade att alltid och till alla räcka den kalk som ger liv. Den förtröstan och det hopp som Matteuspassionen till sist mynnar ut i: gärna vill jag också våga taga, kors och kalk och plåga, tömma kalken såsom han. Ty hans mun, som av mjölk och honung flyter, har dess djup och åt smärtans bittra skam, sötma skänkt, ty först han drack den.
Josef Edebol,
präst

 

 

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Verner Karlsson
Författaren likställer assisterad dödshjälp med bejakande av självmord. Därmed kopplar han samman den ALS-drabbade Björn Natthiko Lindeblads död med groteska schweiziska självmordskoncept. Edebol lyfter fram jourhavande präster med deras ställföreträdande hopp som motbild till att kyrkan skulle godta assisterad dödshjälp. Jag vet inget om de människor prästerna möter i samtal. Men jag misstänker att det är relativt få ALS-patienter inför sin oundvikliga död. Det är tragiskt om veterinärer drabbas av många självmord genom att de tvingas värdera olika djurs livsvärde. Men vad har detta att göra med svårt sjuka människors värdering av sina egna liv eller läkares värdering av deras liv? Jag vet inte hur ofta människor i ett ”hedniskt” Sverige gav sina barn till vargarna. Men på vilket sätt skulle assisterat självmord vid smärtsam och oundviklig död i våra dagar komma att likna en sådan förmodern praxis? Ps. 139 ger en fin bild av Guds närhet, liksom Britt G Hallqvists överlåtelsebön. Men att använda Theresé av Liseux’ reflektioner inför Jesu korslidande, som en pastoral modell för att möta dödssjuka människor, kristna eller inte, kräver stor skicklighet för att inte bli kränkande.
Nils Ronquist
Hela artikeln andas förvirring. Vad är liv och vad är död? ett vet vi och det är att inne i moderlivet går vi mot liv och när vi föds står vi gränsle över vår grav. Det vill säga hela livet går vi mot döden. Albert Schweitzer skrev en bok som heter "Vördnad för Livet". Det är kanske det vi skall ha oavsett motgångar och elände. Alla har vi ett okränkbart människovärde oavsett om vi själva avslutar vårt liv. Sedan skall vi inte döma någon som själv vill förkorta sitt liv.