Missvisande med ordet dödshjälp

Johan Unger, tidigare domprost
Att släcka en livsprocess och att förkorta en dödsprocess. Det är två vitt skilda saker, anser debattören. Foto: Getty Images

Den så kallade frivilliga dödshjälpen är inte att döda, den är ett sätt att förkorta dödsprocessen. Den handlar om att frivilligt be om hjälp med sin egen nådastöt.

I dramats värld har vi sett en dödsskadad krigskamrat vädja till sin vän att avsluta hans pina med ett nådaskott. Är det rätt eller fel?

Handlar det om en barmhärtighetsgärning: att förkorta en döendes lidande? Eller är det ett brott mot femte budet: du skall inte döda?

Kan kristen tro förenas med så kallad frivillig dödshjälp? Ett svar är nej. De kan inte förenas. Ett annat svar är ja. De kan förenas.

Beror inte svaret på vilken bibeltolkning och gudsbild man har? Kristendomen har ett janusansikte. Det finns två motsatta grundtolkningar av föreställningen om Gud, en där bilden av härskaren med sin makt dominerar, en annan med tjänaren med sin kärlek. Gud framställs som den suveräne härskaren.

Det finns en auktoritär, maktfullkomlig bild av Gud. Vare sig härskaren, eller patriarken, beskrivs som sträng eller välvillig, så underförstås ovillkorlig lydnad. Denna gudsbild med sin därav formade dominanta gudsrelation, har bildat en rigid tradition genom historien.

Den har sina rötter i Bibeln och lever ännu. Den förvaltas av auktoritära ledningar, som legitimerar sig med gudomliga anspråk, vare sig de är kyrkliga eller politiska. Att trotsa överheten är att trotsa Gud.

Relationen ur mänsklig synpunkt handlar om villkorslös acceptans av den andres tolkningsföreträde och, som följd av den, om underkastelse. Att ta andras och sitt eget liv är en dödssynd. Då vill det mycket till att hävda en annan mening. Risken är att förkastas.

Den så kallade frivilliga dödshjälpen är inte att döda, den är ett sätt att förkorta dödsprocessen.

Den andra bilden av Gud är Skaparen som med sin son tjänaren av kärlek skapar världen och människan. Människan ses som en gudsavbild och medarbetare ”att bruka och vårda” Edens trädgård. Människan bemyndigas – genom sin gudslikhet och sitt uppdrag som en självständig part i gudsrelationen.

Paradisförbundet, som det har kallats, kan sägas vara ett samverkansavtal. Skaparen ger vissa rättigheter och kräver vissa skyldigheter i det underförstådda avtalet. Människan får vissa rättigheter och avkrävs vissa skyldigheter.

Adam och Eva uppfyllde inte skyldigheterna. Efter detta avtalsbrott/syndafall söker Gud att forma nya förbund med människan som den bibliska historien berättar. Nya avtal ingås och bryts gång på gång.

Nyckelbegreppen i denna relation är interaktion, dialog och valets -ja, samtycke eller nej, misstycke. Denna tradition kan med rätta kallas humanistisk, då den förutsätter människans myndighet, tolkningsrätt, hennes frihet” att säja ja… eller nej…”

Tolkas Guds väsen som kärlek, så övertygar tjänarbilden och den rigida härskarbilden bör kritiseras. Därför säger jag ja till att kristen tro i den kristna humanismens tolkning- och så kallad frivillig dödshjälp kan förenas. Det femte budets förbud att döda är giltigt.

Men jag ifrågasätter att det är tillämpligt i denna situation. Frågan gäller ju två olika biologiska och existentiella situationer: att släcka en livsprocess och att förkorta en dödsprocess. Det är två vitt skilda saker.

Den så kallade frivilliga dödshjälpen är inte att döda, den är ett sätt att förkorta dödsprocessen. Den handlar om att frivilligt be om hjälp med sin egen nådastöt.

Ordet dödshjälp är missvisande.

Frågan handlar inte om att döda utan att förkorta döendet och lidandet. Därför är femte budet inte tillämpligt.

Johan Unger
tidigare domprost

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Senaste artiklar