Närheten mellan kyrka och folk viktig

Det var ju bra att vi fick en formell genomgång av hur det är tänkt med strukturreformen, med superkyrkoherdar, mellanchefer och styrningsfunktioner på olika nivåer. Lennart Prytz är kyrkorådets ordförande i Lund och vet vad han talar om (Kyrkans Tidning nummer 46/2016).

Ledorden ”Närhet och samverkan” är en mycket bra ledstjärna också, och Prytz skriver några gånger om hur det ”borde” fungera. ”Om”, så kan det bli riktigt bra: ”Arbetar storpastoraten i den andan så bör de kunna fungera på ett bra sätt”.

Som sagt var, det var en bra översikt, om det bara kunde bli så. Men verkligheten ser än så länge annorlunda ut. Det jag skrev i Kyrkans Tidning nummer 44/2016 gällde visserligen en enskild tjänst i Lund, men huvudärendet var att starkt ifrågasätta organisationen. Och då undrar jag, om man bara kan säga att den ”borde” fungera. I stället väljer man att i praktiken avsätta vederbörande, med ett avgångsvederlag. Många församlingar skräms av den bilden och vägrar ställa upp, bland annat i Stockholm och Göteborg.

Till detta finns flera problem att diskutera.

För det första är det ju kyrkoråden som väljer folk på olika tjänster med det ansvar som följer, också med avseende på hur man senare finner skäl att avskilja den nye tjänsteinnehavaren från tjänsten ifråga. Kanske själva valprocessen kan ifrågasättas, där de lokala myndigheterna blivit allenarådande. Kanske borde man – som biskop Tyrberg varit inne på – återge domkapitlen mer insyn och delaktighet i den processen.

För det andra kan man inte låta bli att fundera över hur man går till väga för att avskilja någon från tjänsten, med rejäla och ofta iögonfallande avgångsvederlag. Det sker ofta, alltför ofta. Pengar blir lösningen på ett personligt eller strukturellt problem. Är det värdigt för kyrkan? Hur kan vi då med rent samvete ge oss in i en samhällskritik, och till exempel ta avstånd från stora bonusar och allmän girighet i företag och banker runt omkring oss? Det håller inte i längden.

För det tredje gäller det naturligtvis åter vad kyrkan och församlingen är för något. Lennart Prytz skrev informativt om den yttre apparaten och hur den borde vara – som kommunkyrka i sin prydno. Men vad är kyrkan egentligen till för? Vad är kyrkans uppdrag? Hur ska evangeliets budskap om kärlek, förlåtelse och glädje nå människorna? Och vart tog Jesus vägen? Orden om ”närhet och samverkan” är nog så viktiga, men det gäller främst närheten mellan kyrkan som kyrka och dess medlemmar i en viss bygd, i en viss stadsdel.

Det jag nämnde i min artikel senast som mina ledord i decennier är lika aktuellt i dag. Kyrkans organisation på alla plan ska vara evangelieriktig, sådan att den är gjord för att befrämja evangeliet. Och den ska vara människotillvänd, sådan att den når människor i närheten, med just evangeliet.

Är storpastoraten utformade så? Knappast! Även om de borde! Misslyckandena talar för att det är hög tid att i Jesu namn företa den omtalade ”församlingskonsekvensanalysen”! Med kyrkans egna kriterier, inte som världsligt företag eller allmän ekonomisk förening! Det ”borde” kunna ge en del att tänka på.

Kjell Ove Nilsson