Nationell nivå måste börja kommunicera dopet. Nu!

Just nu pågår kampanjarbetet inför kyrkovalet 2021. Tillsammans plöjer Svenska kyrkans olika nivåer ner många miljoner i målsättningen att 96 procent av de röstberättigade ska känna till att det är val. Varför gör vi inte samma sak när det gäller dopet? Utomhusreklam, närvaro i radio- och TV, på sociala medier och allt det andra. Varför använder vi inte de medel som står till buds för att berätta om det val vi tror är det viktigaste i livet? Dopets betydelse är monumental – sakramentalt för var och en där dopet öppnar dörren för en relation till Gud och kyrkans gemenskap. Och för kyrkans framtid när det gäller inkludering, medlemskap och möjligheter.

För femton år sedan döptes 83 procent av alla födda som hade minst en förälder med medlemskap i Svenska kyrkan, eller 65 procent av samtliga födda. Idag är siffrorna nere på 66 procent av de kyrkotillhörigas barn och under 40 procent totalt. Det är en drastisk förändring. Men istället för en storskalig satsning i paritet med den dopkris statistiken pekar mot förblir dopkommunikationen en enslig företeelse avhängig enskilda stifts eller församlingars initiativ och engagemang. 

De undersökningar som görs om våra dopvanor visar föga förvånande på ett mycket starkt samband mellan föräldrars medlemskap och benägenheten att döpa sina barn. Föräldrars eget dop och deras anknytning till kyrkan är två avgörande faktorer. Färre medlemmar och svagare anknytning ger med andra ord färre dop, vilket i sin tur ger ännu färre medlemmar och ännu färre dop och så vidare. .

På samma sätt finns ett starkt samband mellan den egna konfirmationen och viljan att döpa sina barn. Andelen döpta är, andra faktorer borträknade, nästan 20 procent högre bland barn med minst en förälder som är konfirmerad, närmare 40 procent högre om båda är det. Samtidigt har andelen konfirmander sedan andra halvan av 90-talet minskat från runt 50 procent av alla landets 15-åringar till 22 procent år 2019. Bland kyrkotillhöriga ungdomar har andelen gått från 55 till 38 procent under samma period. Mot den bakgrunden förstår man snabbt att Svenska kyrkan är ännu värre ute vad gäller medlemsutvecklingen än vad vi kanske tror. Dopet är vägen in i kyrkan som medlem, men med varje 15-åring som väljer bort konfirmationen minskar chanserna ytterligare att de den dag de själva blir föräldrar väljer att döpa sina barn. Om inget görs pekar prognoserna mot att vi om 15 år har hälften så många dop som idag.

Ska någon förändra bilden av dopet så är det vi själva som måste göra det. Dopet är inte längre självklart, det har blivit exklusivt, formellt, krångligt och lite dammigt, samtidigt som namngivningsceremonin fått fäste som ett mer privat, modernt, nära och personligt sätt att välkomna en ny människa. Tillsammans har vi en möjlighet att förändra bilden av dopet, men arbetet måste ledas från nationell nivå och inte i form av fler skrivelser eller utredningar utan i handling. Det är dags att vi börjar berätta om dopet i det offentliga rummet, både det fysiska och det virtuella. Vi måste ge vår bild av vad dopet handlar om, berätta om det som inte kan beskrivas i ord, mystiken, det som bär vårt ursprung och vår framtid, som är större än oss själva, som bär genom livet och genomsyrar allt, som det finaste vi kan ge till våra barn.

Då och då höjs röster om att vi inte ska titta så mycket på statistiken, utan frimodigt jobba vidare, det är inte pk att tala om dop kopplat till medlemskap. Men alla förstår samtidigt att en kyrka med färre medlemmar troligtvis blir mer marginaliserad och vår möjlighet att vara jordens salt mindre. Dopet handlar inte om ekonomi, det handlar om Matteus 28:19, och även om medlemskapet var kostnadsfritt eller för den delen frikopplat från dopet skulle behovet att kommunicera dopet vara detsamma. Vi lägger massor av resurser i form av tid och pengar på att ta fram siffrorna, låt oss då använda oss av dem.

Ännu finns tid att vända utvecklingen. Bland kyrkans medlemmar är dopet ännu norm, även om det i samhället inte längre är det. Men det gäller att agera nu. Svenska kyrkan byggs med församlingen som den primära pastorala enheten, men det fråntar inte nationell nivå ansvaret när det gäller masskommunikationen. Församlingar och stift kan göra en hel del, och det görs redan mycket, men utan de kommunikativa muskler och kanaler nationell nivå förfogar över kommer vi aldrig att lyckas förändra bilden av dopet i tid. Vi vill se att kyrkomötet, kyrkostyrelsen och Svenska kyrkans nationella nivå lyfter dopet överst på agendan. Låt Svenska kyrkans dopkommunikation gå från en död skrivbordsprodukt till en levande fråga. Från ord till handling, och det nu.

Åke Paulsson, kommunikatör Västerås stift

Johanna Olofsson, pressekreterare Västerås stift