Debatt

Nej, Jonas Eek, läger är inte nödvändiga

Bilden är från ett tidigare konfirmationsläger i Rättvik. Foto: Hasse Eriksson

Läger är roligt, för oss som tycker om den formen, men kan aldrig vara ett villkor för konfirmandundervisningen. Det skriver prästerna Anna Davidsson Bremborg och Carina Brink som respons  på Jonas Eeks ledare i Kyrkans tidning den 11 april. Jonas Eek svarar direkt.

I ledaren den 11 april tar Jonas Eek upp de nya rambestämmelserna som är på gång. En viktig förändring i det nya förslaget är att konfirmandalternativ utan läger ska erbjudas, vilket Eek tycker är obegripligt. Han anför två argument: dels att utvärderingar bland konfirmander visar störst nöjdhet bland lägerkonfirmander, dels att för de ungdomar som inte vill eller bör åka på läger så ska detta ”lösas” från fall till fall. Inget av dessa argument håller.

I Lunds stift har vi under några års tid inom ramen för ett stiftslett konfirmandnätverk – Konfirmation på nya arenor – prövat nya alternativ. Syftet med projektet är främst att nå de ungdomar som vi inte redan har i våra grupper. I vår analys blev det tydligt att en hel del ungdomar inte ens anmäler sig till konfirmandundervisningen eftersom det ingår läger. Eftersom de inte sökt sig till konfirmandundervisningen finns de inte heller med i den statistik som Eek hänvisar till, som utgår från befintliga konfirmander.

Det finns många anledningar till att inte vilja åka på läger. Till en inte oväsentlig del är det en klassfråga. Den som aldrig sovit hemifrån, som har stökiga hemförhållande, som inte har extrakläder eller lakan att ta med, som inte vet hur det är att bo med främmande människor nära en, ser inte fram emot ett läger på samma sätt som medelklassbarn som ofta varit iväg på övernattningar. Det är inte heller dessa ungdomar som anmäler sig till de långläger som får goda utvärderingar i Eeks anförda vetenskapliga studier.

I Landskrona där vi har arbetat under många år var dessa ungdomar en vardagsrealitet. Till ett läger kom en kille med en plastkasse där han stoppat ner en kudde. Det var det enda han tog med, trots att just kudde fanns det på lägergården. Men det var hans trygghet, och det enda han tänkt på. Varken han, eller hans föräldrar, lyckades få ihop det som en lägervistelse kräver, trots medskickad packlista. Och han var inte unik. Många med psykisk ohälsa klarar inte heller ett läger, och den gruppen ungdomar ökar tyvärr.

En annan anledning till att inte vilja åka på läger är att det innebär ruckade rutiner, en enorm ökning av sinnesintryck och en ny, främmande miljö, saker som ökar ångesten och oron så att en lägervistelse inte är möjlig hos vissa ungdomar.

Och vet du vad, Jonas Eek, det är inte roligt att vara det där undantaget som ska ha den där ”lösningen” vi haft så många gånger i kyrkan, precis som i skolan, och andra sammanhang där dessa ungdomar befinner sig. Det är inte heller roligt att vara föräldern som måste ringa och fixa och trixa med ”lösningen”, och som ofta direkt eller indirekt blir en del av den. Som in i det sista hoppas att det kommer att kunna gå, att barnet ska klara det – och kanske, kanske kunna vara med alla andra i gruppen, som hen så gärna vill… Men som sen får ta hand om ännu ett misslyckande och försöka övertyga barnet om att det är ok att åka till lägret över dagen, att ta med föräldern, att missa lägret eller vad nu lösningen blivit. Den där ”lösningen” som är en enormt krävande vardag i dessa familjers liv.

Då är det istället fantastiskt att ha en grupp som inte har läger, dit alla, oavsett diagnos eller ej, kan vara med i. Där allas behov ryms i formen. Under flera år provade vi det i Landskrona. I vår Stjärngrupp kunde alla vara med, oavsett vilken anledning det var som gjorde att en liten grupp utan läger var att föredra. Men också till våra andra grupper utan läger sökte sig konfirmander som var nöjda med det upplägget. Lägerfria alternativ är den numera beprövade pastorala erfarenheten som du efterlyser.

Läger är roligt, för oss som tycker om den formen, men kan aldrig vara ett villkor för konfirmandundervisningen. Vi tvingar inte iväg vuxna som ska döpas eller konfirmeras på läger, varför ska vi då i ivern över läger sätta oss över ungdomars rätt att själva få välja formen för undervisningen? Förslaget i rambestämmelserna säger att alternativ såväl med som utan läger ska erbjudas, vilket är mycket bra.

Anna Davidsson Bremborg

Carina Brink

f.d. präster i Landskrona församling, numera Lomma församling respektive Lunds pastorat

 

Svar direkt:

Först vill jag tacka Anna Davidsson Bremborg och Carina Brink för viktiga inspel och nyanser i den angelägna frågan om läger och konfirmation, med anledning av min ledare i KT 15, 2019. Däremot vänder jag mig mot att Davidsson Bremborg och Brink tar sin utgångspunkt i att jag skulle hävdat att läger är ”nödvändigt” och ”ett villkor för” ”god konfirmandundervisning”. Det menar jag nämligen inte alls. Tvärtom skriver jag uttryckligen: ”Det betyder inte att alla konfirmander måste åka på läger.” Också jag har erfarenheter av konfirmander som av olika anledningar inte har velat eller kunnat åka på läger och som ändå har haft en god konfirmandundervisning.

Min poäng är endast den som jag skrev: ”I lägren har kyrkan en överlägsen pedagogik. Därför borde signalen [i de nya rambestämmelserna] till pastoraten vara den rakt motsatta: prioritera lägren ännu mer.” Detta faktum gäller för konfirmander på gruppnivå.

Ledartexten tar sin utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet. Den allra mesta av den forskning och beprövade erfarenhet som finns baseras på de ungdomar som väljer att konfirmeras. Den bilden behöver kompletteras; dels med konfirmander som väljer att hoppa av konfirmandverksamheten; dels med de ungdomar som aldrig blir konfirmander. I nuläget finns begränsad kunskap om dessa grupper. Davidsson Bremborg och Bring redogör för analyser och erfarenheter kopplade till projektet ”Konfirmation på nya arenor”, samt till pastoralt beprövade erfarenheter från Landskrona. Deras slutsats är att ”en hel del ungdomar inte ens anmäler sig […] eftersom det ingår läger”.

Det är bra när det gemensamma kunnandet vidgas. Flera spännande följdfrågor väcks, till exempel: Hur många är ”en hel del”? Är problematiken så utbredd att den motiverar nya rambestämmelser? Uppenbarligen har ju både skribenterna och jag själv erfarenheter av lyckosamma undantag från nuvarande riktlinjer.

Min farhåga är nämligen att, eftersom lägren är resurskrävande både ekonomiskt och personellt, riskerar en alltför vag skrivning om lägerdygnen i riktlinjerna att öppna upp för församlingar och pastorat att på sikt banta ner eller helt stryka lägeralternativet. Det vore väldigt olyckligt eftersom signalen borde vara den motsatta.

Jonas Eek

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne