REPLIK. Det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett annat plan, menar Nils Gårder.
Det är med oro jag ser på hur inomkyrkliga frågor åter förvandlas till riksdagsfrågor. Lagen om Svenska kyrkan utgör varken ett hinder eller en förutsättning för verkligt angelägna reformer. Att påstå att lagen i allt måste bevaras är inte heller framsynt. Men viktigast av allt: Det är oklokt att fokusera på organisatoriska frågor när krisen ligger på ett helt annat plan.
Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar i en accelererande takt. Det är i första hand unga personer som beslutar att utträda. När man frågar varför, blir svaret: Jag tror inte på Gud. Svenska kyrkans organisation väcker inget intresse. Det som efterfrågas är förkunnelse, som är begriplig – i ord och handling.
Men hur skall de kunna vända sig till den som de inte kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den de inte hört? Hur skall de kunna höra utan att någon berättar? (Fritt från veckans episteltext)
Kyrkans inkomster minskar. Inom mindre än tio år är nuvarande ekonomiska ramar inte möjliga att upprätthålla. Vad ska vi då behålla? Inte kostsamma yttre ordningar. Det vi behöver är välutbildade, hängivna och modiga medarbetare samt livaktiga församlingar med regelbundet gudstjänstliv och kvalificerad undervisning som leder till vittnesbörd om tron.
Det finns möjlighet att spara på annat och samtidigt uppnå fördelar. Ett exempel är valet till Svenska kyrkans kyrkomöte. Det bör som i andra kyrkor ske indirekt med församlingsmedlemmarna som bas. På så sätt hålls kyrkans nivåer samman, den lokala kompetensen tas till vara och kostnaden sänks. För sådant krävs ingen åtgärd av riksdagen.
Nils Gårder
Ledamot av kyrkostyrelsen (POSK)
LÄGG TILL NY KOMMENTAR