Ser med förväntan nya kyrkan växa fram

Göran Wiking
Insändarskribenten konstaterar att starka och blomstrande kyrkor ute i världen sällan är i majoritet. Foto: Getty

Det enda som är tydligt är att vi kommer att bli en minoritetsrörelse. Nu måste vi få in detta kolossala paradigmskifte i vårt sätt att tänka och arbeta och att skriva teologi.

Är sjunkande medlemstal nödvändigtvis av ondo? En omöjlig fråga men att det är smärtsamt för alla som älskar Svenska kyrkan kan aldrig förnekas.

Vi står nu vid 55 procent och sjunker med halvannan procent på årsbasis. Om bara några år skär kurvan det magiska 50-strecket och vi blir de facto en minoritet. Så är det och det båtar föga att dividera om denna process hade kunnat förhindras eller vändas, om fallet i sig är positivt eller negativt.

Statistiken är obarmhärtig och inte unik för Sverige. Det enda som är tydligt är att vi kommer att bli en minoritetsrörelse samtidigt som alla våra mallar och tänkesätt grundar sig på ett majoritetsperspektiv. Vi måste få in detta kolossala paradigmskifte i vårt sätt att tänka och arbeta och att skriva teologi. Där är vi naturligtvis inte i dag, men det brådskar.

Starka och blomstrande kyrkor ute i världen är sällan i majoritet. Globalt samlar kyrkan omkring en fjärdedel och i Asien tycks den kristna tron ofta hamna i spannet 10–40 procent på de platser där mission alls varit möjlig.

För sådana kyrkor är det naturligt med de fyra pelare som vår egen kyrkoordning lagt fast: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Diakoni är missionens arbetssätt, och det är en stor sak. Det är så man vinner medlemmar och säkrar återväxten.

Den lutherska kyrkan i Malaysia, partner med Svenska kyrkan sedan många år, allokerar i runda tal två tredjedelar av sin operativa budget till diakonala åtaganden. Många församlingar har barnhem med fler individer än medlemmar och större byggnader än den egna gudstjänstlokalen. Så har man också fördubblat sina medlemstal på det senaste kvartsseklet!

Den diakonala missionen – som främst är lokal men också internationell – åstadkommer två viktiga saker: medlemmarna engageras i konkret kristen kärleksverksamhet, vilket kort och gott är väldigt roligt och djupt meningsfullt.

Därtill vinner kyrkan respekt i samhället och individer med rätt sorts nyfikenhet – eller tacksamhet – vinns som nya kristna. Därför ser jag dagens utveckling som lovande även om en del har svårt att förstå hur man kan se det så. Mission och diakoni måste med nödvändighet på sikt bli Svenska kyrkans arbetssätt.

Men det förutsätter en minoritetsteologi, att se sig som salt med missionsuppdrag till Sverige, till världen. Vårt gamla majoritetsperspektiv, som dröjer kvar, passar helt enkelt inte med detta arbetssätt. Man bedriver ju inte mission när alla, som inte har giltigt förfall, redan är kristna. Man bedriver inte diakoni när stat och kommun sköter allt detta, tack vare att kristna värderingar genomsyrat ett tidigare Sverige. Dessa diffusa tankar är fullständigt daterade men lever kvar.

Pingstkyrkan är förresten en utmärkt måttstock. Dess Erikshjälp och ivriga mission (medlemsrekrytering) framträder alltmer som de kyrkliga adelstecken de är. Den lokala Erikshjälpen kan vara mer vidlyftig än församlingens övriga verksamhet. Lägg därtill LP-stiftelsen.

Fria kyrkor har dessutom typiskt mycket stora internationella åtaganden. Man sänder ut missionärer – i dag! Bakom detta finns dels en kallelse att gå ut, men också en insikt att det internationella främjar återväxten här hemma. Så var det en gång även i Svenska kyrkan om också i mycket blygsamma proportioner.

Det vore bra om vi mycket snart kunde blåsa nytt liv i Lutherhjälp och Mission. Ännu finns kunnandet med sådant som det geniala ombudssystemet, vilket Bertil Dovelius så förtjänstfullt påpekat. Mission och diakoni måste få växa till de två pelare de ska vara och då behöver det internationella engagemanget återerövras.

Med allt detta blir Svenska kyrkan rolig och engagerande för såväl tvekande medlemmar nu på väg att lämna liksom för nyfikna som vill leva ut en kristen kallelse. Och därför ser jag med förväntan på att den verkliga nya, fria, Svenska kyrkan ska växa fram. En stark kyrka i ödmjuk minoritet, med små kanslier, utan maktambitioner eller myndighetstänkande, men desto mer ett salt och ett ljus.

Göran Wiking

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.