Vill Wiking hemförlova kyrkfolket?

Medan Bertil Dovelius likt många andra sörjer Lutherhjälpen och efterlyser en nödvändig revansch för kyrkan (KT nummer 42), lovprisar prästen Göran Wiking, med det starkt kristna småländska höglandet som geografisk bas, de allt större minustalen gällande medlemmar och antalet förrättningar i kyrkan. (KT nummer 44).

Hans korta, svepande och nedgörande historieskrivning om det välfungerande, stabila och ekonomiskt trygga äktenskapet mellan kyrkan och staten, är rakt igenom subjektiv och saknar evidens, trots att författaren som disputerad borde luta sig mot sådan.

Den mer än trehundraåriga relationen, som mot församlingarnas vilja slogs sönder i kyrkomötesbeslutet 1995 efter en mångårig och hård kanonad från främst de högkyrkliga och frikyrkligheten (särskilt dåvarande Svenska missionsförbundet), var inte, påstår Wiking, ”kristendomens väsen”. Relationen är i stället i dag ett ”oheligt arv”, som leder fram till insikten att vi ska ”välkomna” det starka medlemstappet.

En i vår älskade folkkyrka vigd präst, applåderar sin jordiske huvudmans försvagning – kanske så småningom förtvining – och tycker att vi med den går en ”spännande tid till mötes”.

Jo, en liknande argumentation var också deras, som genom separationen från staten utlovade en ”fri, levande, varm, aktiv, offensiv kyrka”. Varningarna från alla oss som såg de uppenbara riskerna med att slå sönder vårt lands främsta tros- och trygghetsinstitution, vilken band samman medborgarna i en kristen gemenskap från dopet till begravningen och i förtroendefull symbios med övriga samhällsfunktioner, viftades bort. En ny kyrka och en ny tid väntade bakom hörnet, det vill säga när raketerna brändes av på nyårsafton 1999. Den fria kyrkans dop!

Som om Svenska kyrkan innan dess var ofri, styrdes av onda sekulärstatliga krafter, som alltid drog i trådarna. Jag vet inte hur många gånger jag i den heta skilsmässodebatten ställde frågan till präster och predikanter om de kunde exemplifiera dessa krafter. Om de hade haft någon politiker som med rödpennan i högsta hugg hade krävt att få läsa deras predikan?

Naturligtvis inget exempel. Kyrkan var ju fri i praktiken – och genom relationen till staten stabil, trygg, en fast punkt att luta sig mot. Nu ser vi konsekvenserna av skilsmässan: 2,6 miljoner färre medlemmar sedan den trädde i kraft. All annan statistik är lika dyster. Men Göran Wiking påstår på fullt allvar att kyrkans själva väsen är att vara i minoritet och utgår ifrån att Jesus tankar gick i samma riktning.

Jaså, har han aldrig hört talas om missionsbefallningen? Att gå ut i världen och göra alla folk till Hans lärjungar? Inte en minoritet. Kan Jesu ord vara tydligare?

Bengt Olof Dike
tidigare kyrkomötesledamot i 17 år och aktiv i Folkkyrkogruppen
Nu församlingsengagerad