Nollvision kan göra alla barn önskade

Fellows vid Claphaminstitutet
Vi som kristna borde främst främja och bygga upp en mer mottagande och kärleksfull inställning till kvinnor i svåra livssituationer, skriver debattörerna. Foto: Lars Rindeskog

Vi som kristna borde främst främja och bygga upp en mer mottagande och kärleksfull inställning till kvinnor i svåra livssituationer, samt ge dem medmänskligt stöd och hjälp att kunna behålla sina barn så att varje barn kan bli önskat.

REPLIK

Sofia Proohf har replikerat på vår artikel om kyrkans möjlighet att medverka i en noll­vision för aborter. Hon missförstår dock några inslag i vår text som vi önskar korrigera och fördjupa.

Möjligheten till abort utökades gradvis från 1938 fram till att slutligen ta den form lagen har i dag från 1975. Sofia Proohf menar att det från 1930-talet fram till 1960-talet utfördes mellan 10 000 och 20 000 årliga aborter. Denna siffra är högst tveksam, och skulle ju innebära att de nya abortlagarna från 1938 och 1946 inte alls förändrade läget. Att det gjordes omfattande aborter i Sverige har vi därmed inte alls glömt, och alla kan läsa om abortören Ivar Olofsson som utförde hundratals säkra illegala aborter (se Forskning och Framsteg 2008-03-01). Enligt uppskattningar i olika studier bör dock antalet illegala aborter fram till 1965 ha legat mellan 3 000 och allra högst 6 000 årligen.

Trots den tragik det innebär när ett lands lagsystem inte kan skydda livet på de mest skyddsvärda: barnen, så vill vi ändå framhålla att Sofia Proohfs kritik är felriktad. Vi har inte lagt fram några detaljförslag i lagstiftningsfrågan – vår intention är att få till stånd ett öppet samtal för att uppmuntra diakonala initiativ till stöd åt kvinnor i en abortsituation för att därigenom nå en nollvision. Vår poäng är att alla barn kan bli önskade barn.

Vår ståndpunkt är att det mänskliga livet behöver respekteras och skyddas från konceptionsögonblicket, och att denna mänskliga varelse behöver få sin personliga och okränkbara rätt till liv erkänd. Detta är en rättighet som dessutom skyddas av både Barnkonventionen och FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Aborter innebär att barnets grundläggande rätt till liv åsido­sätts, till förmån för den vuxna kvinnans självbestämmande – över en kropp som inte är hennes egen, utan barnets.

Att det sekulära samhället inte har den kristna kyrkans syn på människans okränkbara rätt till liv är inte oväntat. Kyrkan, däremot, har från första århundrandet förklarat att varje framkallad abort är ett moraliskt ont som vi behöver motverka. Inga nya kunskaper kan förändra det faktum att varje abort innebär att ett barns liv går till spillo.

Kyrkans roll har alltid varit att skydda de minsta i samhället och ge dem en röst när de inte har någon.

Därmed borde kyrkans före­trädare också försöka skydda ett barns liv och samfällt förorda att barnets liv borde utgöra en grundläggande beståndsdel i samhällets lagstiftning, där ingen bör anses som oönskad.

Konklusionen är då att vi som kristna borde främst främja och bygga upp en mer mottagande och kärleksfull inställning till kvinnor i svåra livssituationer, samt ge dem medmänskligt stöd och hjälp att kunna behålla sina barn så att varje barn kan bli önskat. Då agerar vi i enlighet med det kristna kärleksbudskapet – gentemot både mamma och barn.

Annelie Enochson, riksdagsledamot 2000–2014 (KD)
Anna Aronsson,  barn- och ungdomsläkare
Olof Djurfeldt, filosofie licentiat i socialantropologi,  före detta chefredaktör Dagen
Anna Emdenborg,  bachelor of arts i filosofi och etik
Artikelförfattarna är Fellows vid ­Claphaminstitutet
 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.