Nu behövs nya berättelser

Det fruktansvärda som har hänt i Trollhättan går inte att förstå. Det går inte att ta in skräcken, blodet, saknaden och sorgen som följer i spåren av den maskerade man som klev in på Kronan häromveckan. Det går inte att ta in vad det egentligen innebär för de som var där, och som fortfarande är där, mitt i det stora mörkret.

Men vi behöverändå klä händelsen i ord. Vi som står och tittar på behöver infoga det som har hänt i en större berättelse som kan göra det obegripliga lite mer begripligt. Det är i grunden ett djupt mänskligt drag. Vi är, som Henning Mankell uttryckte det, Homo Narrans, ”den berättande människan”, och vi behöver klä det oförklarliga i ord för att begripa oss själva och vår värld. Detta är kanske själva grunden till språket, att vi behöver ord för att förstå det som inte går att förstå: att vi existerar, att vi finns till, att livet är vackert men också alldeles för skört.

Och berättelsen som formas just nu är berättelsen om ett vansinnesdåd, en ensam ung man som gjorde något otänkbart. Men också berättelsen om ett terrordåd. En ideologiskt motiverad våldsaktion understödd av nazistiska och främlingsfientliga narrativ. Detta är inte två olika berättelser utan de hänger ihop, tätt sammanbundna med varandra. Galningen behöver ideologin och ideologin behöver galningen för att något sådant här ska hända. Det som skedde i Trollhättan var en västerländsk version av klichébilden av den österländske självmordsbombaren. En man som offrade sitt liv för en högre orsak, för den aktuella ideologins version av himmelriket, det mål som ideologin riktar sin blick mot.

För det är dettasom ideologin gör: berättar en berättelse om himmelriket. Och galningen är den person som identifierar sig med denna vision allt för mycket, som drar sig undan vår gemensamma värld och våra gemensamma värderingar, som gör den ”galna gesten” av att dra sig bort från sig själv och in i något annat. Vilka orsaker som än drev terroristen så måste han ha vetat att han inte skulle överleva detta. Inte som den person han var innan, inte med det namn han en gång bar. Det finns ingen återvändo efter ett sådant här handlande. Handlingen är oåterkallelig och innebär hans död på ett eller annat sätt. Men också ett evigt liv. Han kommer att bli ihågkommen, hatad eller hyllad. Inte som den person han en gång var, utan för den persona han antagit, den han blivit i och med sin handling.

”Inför döden är vi alla lika” brukar det heta, men det gäller tyvärr inte oss alla. De som dog i Trollhättan gjorde det för att gärningsmannen identifierade sig allt för starkt med en ideologi som slagit rot i vårt samhälle, en berättelse där vissa människor är mindre värda, som ser deras liv som betydelselösa. Därför behöver det som har hänt i Trollhättan också ges en berättelse av en annan anledning: på ett samhälleligt plan behöver vi förstå det som hänt, det måste ges en historia och ett narrativ för att vi ska kunna dra de nödvändiga slutsatserna av vad som hänt och förhindra att det händer igen.

Och just nu behöver vi en ny berättelse. Vi behöver ett starkt motnarrativ mot den främlingsfientliga berättelsen om att allting är invandringens fel. Men främst behöver vi en berättelse som talar mot den ideologiska drömmen om att det aldrig kommer att finnas brister. För det finns alltid brister. I varje människa, i varje samhälle, i varje värld och den bristen kan vi inte skylla på någon annan. Det är inte en viss persons eller särskild samhällsgrupps fel att världen ser ut som den gör. Världen ser ut som den gör för att den är som den ser ut. Vi måste sluta berätta berättelserna om himmelriket, om det ideologiska paradiset och istället börja berätta den sanna berättelsen om att bristen är en grundläggande del av vår värld. Vi behöver inte fler berättelser om att det är ”någon annans” fel. Vi behöver fler berättelser om att detta är vår verklighet. Att vi en gång kastades ut från paradiset och nu delar en brusten värld.

En berättelse om att livet är vackert, men också väldigt skört.

Ludvig Lindelöf
präst i Göteborg