Folkkyrkan

Öppen folkkyrka eller aktiv troendegemenskap?

Hans Ulfvebrand, domprost
Foto: Mikael M Johansson

Det leder fel att ställa så kallad föreningskristendom mot sakramental förståelse av kyrkan. Utmaningen är att hålla samman de båda till en helhet.

Kyrkan är en förening av medlemmar i Kristi kropp. Dess centrum och främsta gestaltning är måltidsgemenskapen ”Kristi kropp för dig utgiven”.

Det blir därför i grunden missvisande och direkt felaktigt att ställa så kallad föreningskristendom i motsats till sakramental förståelse av kyrkan. Utan med-lemmar ingen synlig Kristi kropp i världen. Utan sakramentet ingen åminnelse, representation av försoningens innersta, befriande hemlighet.

Hur kommer det sig att denna motsatsställning uppstått i vårt svenska sammanhang? Det viktigaste skälet är olika syn på kyrkans konkreta organisation. Föreningskristendomen är historiskt en protest mot det som uppfattats som en formell och livlös kyrkoapparat.

Istället för det man såg som en hierarkisk, formell struktur med kyrkoordningar och andra regler som styrande och dömande redskap ville man skapa ett levande sammanhang med besjälade människor, med Anden som styrmedel och bönen som livsluft.

Den frivilliga anslutningen ersatte den etablerade kyrkans automatiska tillhörighet. Dopets sakrament skulle utgå från dopkandidatens bekännelse istället för föräldrarnas formella kyrkotillhörighet.

Nattvardens sakrament skulle vara uttryck för verklig måltidsgemenskap istället för den symboliska utformning de uppfattade att den fick i den traditionella kyrkan.

När behovet av fastare organisation uppstod blev begreppet förening naturligt. En förening av troende med-lemmar istället för en kyrka med formellt tillhöriga.

I dagens Svenska kyrka uppstår ibland en liknande diskussion om formellt tillhöriga i förhållande eller motsats till troende med-lemmar. Men istället för skapande av föreningar utanför kyrkan tar det sig uttryck i tanken på en verklig kyrka inom kyrkan.

Bakgrunden är den alltmer tilltagande sekulariseringen också bland dem som tillhör kyrkan formellt.  Man kan vara tillhörig utan att tro på Gud. Detta skapar en spänning och ibland förvirring.

Vad ska ”krävas” för att få vara med i kyrkan? Ett svar på den frågan är kyrkomötesbeslutet 1996 att dopet ska vara medlemsgrundande och inte föräldrarnas medlemskap med en uppmjukande tilläggsregel om att få tillhöra kyrkan ”i avvaktan på dop”.

Detta beslut har dock inte röjt undan frågeställningen om kyrkan som en öppen folkkyrka eller aktiv troendegemenskap.

Den stora utmaningen är att finna ett sätt att hålla samman båda till en helhet: kyrkans centrering kring de troendes gemenskap med sakramenten i fokus och samtidigt en radikal öppenhet för sökande, tvivlande, skeptiska människor både inom och utanför kyrkan.

Utmaningen löses inte genom att kyrkan sekulariseras inifrån, det vill säga tonar ner Kristusverkligheten och dess konsekvenser i en ambition att lättare bli accepterad.

Lösningen ska sökas i en generös trosmedvetenhet hos alla dem som vill föra kyrkans tro och liv vidare. Aldrig släppa tanken på kyrkan som en förening av med-lemmar i Kristi kropp. Alltid hålla levande att denna kropp är till för världens skull.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne