Oroväckande tonfall från Hammar/Tisell

Bengt Olof Dike
Foto:TT

Frågan om med vilken legitimitet biskopar driver en stark linje mot kyrkomötesbeslutet är oroväckande

I repliken från kyrkomötesleda­möterna Anna Karin ­Hammar (S) och Daniel Tisell (C) på ­biskoparna Åke Bonniers och Sören Dalevis starka kritik mot kyrkomötesbeslutet att sätta demokratin Israel under apart­heidlupp (KT nummer 48) finns en mening som är både oroväckande och har ett olustigt tonfall:

”Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet.”

Med andra ord anser Hammar/Tisell att beslutet – som ej i voteringssiffrorna var så tydligt som de påstår – inte får kritiseras av Svenska kyrkans främsta teologiska företrädare.

Har de inte hört talas om Tryckfrihetsförordningen och dess bärande budskap om ”frihet för var och en att i tryckt skrift uttrycka tankar och känslor …?” Yttrandefrihetsgrundlagens markeringar bör också nämnas i sammanhanget.

Artikeln från de båda biskoparna innehåller inte ett ord om obstruktion mot, eller ifrågasättande av, kyrkomötets demokratiska beslut. Bara stark och sakligt välgrundad kritik – framförd inom ramen för nämnda grundlagar.

Det kan för övrigt i själva sakfrågan också vara värt att påminna om Anna Karin Hammars mångåriga Israelfientliga – ja, ordet är befogat – engagemang allt ifrån krav på bojkott av israeliska varor till en tystnad om avsaknaden av mänskliga rättigheter i Palestina.

KT:s läsare rekommenderas att exempelvis ta del av hennes så kallade analys av det subjektiva dokumentet ”Cry for Hope – Ge oss hopp” (Svensk Kyrkotidning nummer 7/2020) som är mycket avslöjande i sin ensidighet. Denna och en rad andra texter från Hammar är inte ointressanta som bakgrund till hennes försök att få Svenska kyrkan att apartheidstämpla Mellanösterns enda demokrati.

Tyvärr lyser samma partiskhet igenom i inlägget från Svenska kyrkans tidigare sekreterare i Mellanösternfrågor Kjell ­Jonasson, Göran Rask och Gustaf Ödquist (KT nummer 49), vilka också med tystnad förbigår de många decennier långa våldsaktionerna och systematiska palestinska hotet mot Israel. Och naiviteten överträffar med råge den politiska realismen i föreställningen att ett ­israeliskt tillbakadragande från nuvarande positioner skulle skapa en varaktig fred i området.

Bengt Olof Dike
 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.