Med vilken legitimitet driver biskopar en stark linje mot beslutet?

Anna Karin Hammar Daniel Tisell

Eftersom Läronämnden avstått från att yttra sig i denna fråga är det uppenbart att den inte betraktats som en lärofråga. Så det kan inte vara med tro, bekännelse och lära som biskoparna Bonnier och Dalevi låter sig tala med sådan övertygelse.

REPLIK

Svenska kyrkans kyrkomöte har med en tydlig majoritet, 127 röster mot 103, röstat för ”att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid, i internationella och ekumeniska organ, i synnerhet i Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet.”

Nu har biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi i Kyrkans Tidning gått ut skarpt mot beslutet och argumenterat för att det är ett sätt att ”brunsmeta landet Israel”. Samt att beslutet på något sätt skulle strida mot dokumentet Guds vägar - om judendom och kristendom. De har också fått flera andra biskopar med sig.

Om nu biskoparna anser att kyrkomötet har gjort fel i denna fråga, så undrar vi med vilken legitimitet biskopar nu driver en stark linje mot beslutet?

Det finns en Läronämnd i Svenska kyrkan. Här ingår alla biskopar och där är praxis att ta upp kyrkomötesmotioner som kan ha bäring på Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Ingen beredning har gjorts av motion 2021:27 som var snarlik tilläggsyttrandet i skrivningarna om folkrätten med den skillnaden att ärendet lyftes från en angelägenhet för enbart Svenska kyrkan till en angelägenhet för organisationer som Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Eftersom Läronämnden avstått från att yttra sig i denna fråga är det uppenbart att den inte betraktats som en lärofråga. Så det kan inte vara med tro, bekännelse och lära som biskoparna Bonnier och Dalevi låter sig tala med sådan övertygelse.

Frågan om apartheid i Sydafrika blev på sin tid till en lärofråga inom Lutherska världsförbundet vid dess generalförsamling i Dar Es Salaam 1977. Det betraktades som omöjligt att samtidigt vara kristen och att ge sitt stöd till apartheid. Här stod själva bekännelsen på spel. Att gemensamt stå upp mot apartheid i Sydafrika blev en bekännelsefråga för hela Lutherska världsförbundet och många andra kyrkor omfattade samma teologiska förhållningssätt.

Men Svenska kyrkan har i sitt internationella arbete oftast en folkrättslig och inte teologisk argumentation. Detta har troligen sin grund i en lång tradition som folkkyrka och statskyrka där kyrkan lagt sig vinn om att i politiska frågor använda det språkbruk som hela samhället omfattar. Både motion 2021:27, som avslogs, och tilläggsyrkandet, som vann majoritetens röster, gick på den folkrättsliga linje som även Internationella rådet i Svenska kyrkan driver. Så har det varit hela tiden sedan Svenska kyrkan blev ett fritt trossamfund vid relationsändringen med staten år 2000. Det var nämligen det därpå följande året, 2001, som dokumentet Guds vägar bereddes i Ekumenikutskottets betänkande 2001:1. Där lyder utskottets omdöme på följande sätt:

”I utskottets resonemang om landet underströks, i anslutning till detta, att Svenska kyrkan måste starkt avvisa alla resonemang som innebär att anspråk på landområden motiveras med historiska eller religiösa argument. Jerusalem och många andra heliga platser i Israel-Palestina är heliga för judar, kristna och muslimer. Anspråk på dessa platser, liksom på andra landområden, kan dock inte på ett etiskt hållbart sätt grundas på något annat än folkrättens principer. Staten Israels nutida politiska handlande skall därför enligt utskottet självklart bedömas på samma sätt som alla andra staters handlande, och utsättas för samma kritiska granskning. Detta har heller inget samband med den grundläggande synen på det judiska folket eller den judiska tron. Det är inte judendomen, eller det judiska folket som i detta fall är aktör, utan staten Israel. Det är med sorg utskottet noterar de brott mot folkrätten som förekommer i Israel-Palestina för närvarande, men detta berör inte innehållet i det föreliggande dokumentet, liksom dokumentet inte ger någon grund för en annorlunda moralisk bedömning av staten Israels agerande i jämförelse med andra staters.”

Det är med stor oro som vi nu ser att biskoparna Bonnier och Dalevi försöker att använda dokumentet Guds vägar som ett avståndstagande från kyrkomötets folkrättsliga linje. Vi noterar också att biskoparna använder språkbruket landet Israel och inte staten Israel. Men det är staten Israel som liksom andra stater ska bedömas utifrån folkrättslig grund. Att motsätta sig en folkrättslig granskning med argumentet att det skulle brunsmeta Israel, är att behandla Israel annorlunda än andra länder. Låt folkrätten få avgöra vad som är vad och inte en förutbestämd hållning att Israel inte skulle kunna tänkas utöva apartheid.

Motionen och senare tilläggsyrkandet skrevs som ett svar på det rop som kommit från regionen. Palestinska kristna har vid upprepade tillfällen vädjat till kyrkor i andra länder att ta på allvar den folkrättsliga situation som benämnes apartheid. Deras rop har bekräftats av tunga människorättsorganisationer som Human Rights Watch och israeliska B’Tselem. Kan vi som en av världens största lutherska kyrkor med en omfattande närvaro i Israel och Palestina ignorera detta? Att lyfta frågan om en granskning är det allra minsta vi kan göra. 

Anna Karin Hammar

Daniel Tisell

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Germund Andersson
Varför är folkrätten ett konstant debattämne enbart när det gäller Israel? Varför inte granska hela Mellanöstern med avseende på folkrätt, demokrati, tryckfrihet, religionsfrihet, jämställdhet och rätt till samkönad kärlek? Varför denna besatthet av en liten del av Mellanöstern där resten är brutala diktaturer?
Per Hansson
Legalitet och legitimitet Hammar och Tisell reagerar på biskopskritik av beslutet i kyrkomötet om Israel och apartheid. Eftersom Läronämnden inte yttrat sig skall biskoparna tiga. Utifrån legitimitet kan de inte tala. Med legitimitet brukar menas vilket förtroende man har medan begreppet legalitet brukar betyda vad man har rätt att göra. Kanske är det legaliteten Hammar och Tisell är ute efter? Biskoparna är inte underställda kyrkomötets olika opinionsyttringar. De är inte heller underställda stiftsstyrelsen, (Härnösand 2020). Ärkebiskop Werkström argumenterade (om dopfrågan) på sin tid i strid med ledande kyrkopolitiker att hans ämbete var vidare än att vara ordförande i centralstyrelsen. Han menade att ärkebiskopen måste vara fri att uttrycka sin uppfattning. I en senare diskussion – menade han:”…egendomligt och skrämmande att man --- ropar på ärkebiskopens avgång när han framför sin egen uppfattning. Vad är det för demokrati?” Alltså: även biskopar har yttrandefrihet. En del av biskopens uppdrag är att bilda opinion. Så nog finns det legalitet för biskoparnas yttrande. Biskopens legitimitet ligger i val och vigning och legitimitet finns så det räcker.