Översyn kräver vassare metoder

För en tid sedan var jag som församlingsmedlem med på ett möte kring lokalerna i vår församling. Stiftet driver en översyn och församlingen bjuder in till diskussion och förankring. Så långt är allt väl för vi måste ­acceptera att lokalfrågan är viktig, och det är välkommet att vi som kyrkobesökare bjuds in till dialog.

När jag med min professionella bakgrund får en inblick den ekonomiska utvärderingen blir jag emellertid bekymrad. Intrycket är att detta görs ur ett snävt bokföringsperspektiv som är illa anpassat att ge användbart beslutsunderlag och i värsta fall ger mycket bristfälliga beslut.

Svårigheterna börjar när utgångspunkten är bokförings­mässigt värde och avskrivning för fastigheten. Det är väl känt att dessa parametrar kan vara mycket missvisande när man arbetar med kulturhistoriska ­byggnader (äldre än 50 år) där återanskaffnings- eller bruksvärdet för fastig­heten är skyhögt över det bokförda värdet.

Vad bokföringen visar är bara att en kyrka med ”hög” avskrivning har fått regelbundet långsiktigt underhåll (till exempel takbyte, värmepump, handikappanpassning, eluppgradering) och ger ingen ledning alls om kostnaden egentligen är hög eller låg jämfört med de övriga lokalerna. Avskrivningen säger dessutom ingenting alls om den viktigaste frågan: vilka investeringar krävs under de närmaste åren?

Nästa svårighet i analysförutsättningarna är ett nyckeltal som siktar in sig på ”nyttjandegrad” (antal timmar lokalen faktiskt använts under året/antal möjliga timmar (8 timmar x 7 dagar x 52 veckor). Ingen hänsyn tas till vad lokalen använts till eller hur många som deltagit. Med nyttjandegraden räknas sedan en timkostnad ut för att använda ­lokalen, i form av total fastighetskostnad (avskrivning, uppvärmning, försäkring etcetera) delat med nyttjade timmar.

Dessa nyckeltal är vad man i näringslivet ibland kallar ”enfaldiga mätetal” som i värsta fall leder verksamheten i helt fel riktning.

Säg till exempel att vi flyttar öppna förskolan två timmar varje vecka till kyrkans kalla stengolv i stället. Då kan vi tack vare fördubblad nyttjandegrad få halverad timkostnad för söndagens gudstjänster! Eller får vi verkligen det när i princip hela lokalkostnaden är en fast kostnad?

Risken för den typen av suboptimering ökar dessutom dramatiskt när stiftet efterfrågar en nyttjandegrad på 20 procent per år, verkligt nyttjande ligger på 5–10 procent, och personalen omöjligt räcker till för att komma högre.

Mitt förslag är att mätetalen förenklas och anpassas till en framåtriktad analys genom att:

Beräkna lokalkostnaden baserat på årlig driftkostnad plus de kommande tio årens investeringsbehov utslaget på en rimlig tidsperiod.

Om församlingens ekonomi inte klarar att behålla samtliga dagens lokaler är det dags att avveckla med förnuft. Att i ett sådant läge återlämna en kyrka till stiftet baserat på att den har hög avskrivning är inte förnuftigt. Alla utgifter är redan tagna, och om det inte är en storstadsfastighet som kan avyttras, kommer ju Svenska kyrkan att stå med avskrivningen i alla fall. Riktigt illa blir det sedan om församlingen i stället behåller en kyrka med låg avskrivning, som nu kräver stor investering, baserat på att man kan få en ”intäkt” i form av renoveringsbidrag från stiftet.

Ge församlingsverksamheten kostnadsriktlinjer vid lokalval baserat på direkt extrakostnad. Detta skulle kunna orsakas av tillkommande uppvärmnings- och belysningskostnad vid varje användningstillfälle. Bland de lokaler som församlingen beslutat att ha i bruk ska valet i övrigt styras av verksamhetens bästa – inga tokiga nyckeltal!

Anders Wermelin
Församlingsmedlem och kyrkobesökare