Partipolitiken slår undan benen för kyrkan

I spåren av vissa uttalanden har frågan om Svenska kyrkans relation till politiken åter seglat upp som ett dagsaktuellt debattämne. En av anledningarna till att frågan väcker sådant engagemang är gissningsvis att de flesta fortfarande har en stark relation till kyrkan. Även om många inte nödvändigtvis ser sig som aktiva kyrkobesökare berörs människor av Svenska kyrkans institutioner eftersom dessa bär på lika mycket tradition, kultur och historia som berättarkraft.

Men detta ställer också extra hårda krav på Svenska kyrkan och dess företrädare. I och med att kyrkan har en roll av att vara folkkyrka rymmer den inte bara djup utan framförallt en stor bredd. För i motsats till övriga delar av samhället är inte kyrkan en snäv intressegemenskap för likasinnade. Utan den nutida folkkyrka som många ser i Svenska kyrkan har låga trösklar, högt i tak och ett stabilt golv.

I en tid då samhällsklimatet blivit hårdare behöver församlingarna vara ett andrum från detta. När en människa går in genom kyrkporten förtjänar hon att mötas av den berättelse om hopp och kärlek som det kristna budskapet bär på. För även de som inte helt tycker sig förstå kyrkans berättelser, riter och traditioner behöver få kunna känna värme och att någon lyssnar.

Tyvärr har delar av den kyrkliga organisationen blivit ett hinder för detta. För det är ett problem om kyrkan uppfattas som politiserad och från tid till en annan alltför vänsterorienterad i politiska frågor. Den senaste tidens debatt om kyrkostyrelsens yttrande i frågan om språkkrav belyser problematiken. Även om det finns viss grund för Svenska kyrkans ställningstagande så spelar det i kommunikationshänsyn ingen större roll. För det enda delar av kyrkfolket ser är en kyrkostyrelse som till stor del består av partipolitiskt knutna företrädare. Hur man då än vänder och vrider på frågan öppnar sig Svenska kyrkan för kritik att vara partipolitisk, enbart grundat i det faktum att dess styrande institutioner har partipolitisk färg.

Kyrkan behöver vandra en försiktig balansgång. För å ena sidan är det en naturlig del av den kyrkliga identiteten att ta ställning i viktiga samhällsfrågor. Men å andra sidan får inte kyrkans agerande och kommunikation leda till att människor såras eller inte längre känner sig hemma på grund av politiska uppfattningar. Självklart är det positivt att även politiker känner engagemang för kyrkans framtid och bidrar med sina kunskaper. Det är därför viktigt att poängtera att problemet inte är personbaserat, utan rör den allt för nära kopplingen mellan de politiska partierna och Svenska kyrkan på organisationsnivå.

Så länge Svenska kyrkans styrning fortsätter att präglas av partipolitisk färg kommer balansgången man måste vandra enbart göras svårare. Misslyckas kyrkan med detta riskerar man att inte bara göra sig irrelevant som samhällsröst, utan också att skrämma bort dem som allra mest behöver det hopp och andrum församlingarna kan erbjuda.

Simon Sjögren
Liberal samhällsdebattör (Karlstads stift)