Personer med funktionsnedsättning inkluderas inte i den profetiska diakonin

Linus Forsberg och Marica Källner pastorsadjunkter med medfödd synnedsättning

Foto: Getty Images och privat

Profetisk diakoni innebär att kyrkan inte bara hjälper människor i nöd, utan också aktivt ifrågasätter och utmanar orättvisa strukturer i samhället. 

Kyrkan har en lång historia av att engagera sig för helande. I regel handlar det om att, likt Jesus, fysiskt hela den som exempelvis har en funktionsnedsättning. I vår tid är det dock många av de som har en funktionsnedsättning, inte minst en medfödd, som istället önskar att världens okunskap och intolerans som leder till otillgänglighet, exkludering och diskriminering är det som ska helas. För personer med synnedsättning eller rörelsehinder kan det handla om att överhuvudtaget ges möjligheten att få vistas fritt, tryggt och självständigt i samhället genom att beviljas ledsagning/personlig assistans och färdtjänst. För personer som har en hörselskada kan det handla om att inte behöva utstå långa kötider för att få hörapparater, För personer som är döva kan det handla om att få tillgång till teckenspråkstolk. Det finns en osynliggjord nöd, rop som kyrkan missar.

Inom Svenska kyrkans diakoni finns en diakonal form som kallas profetisk diakoni. Profetisk diakoni innebär att kyrkan inte bara hjälper människor i nöd, utan också aktivt ifrågasätter och utmanar orättvisa strukturer i samhället. Det handlar om att förena omsorg med en tydlig röst för rättvisa, där tro blir handling för förändring.

Den profetiska diakonin hämtar bland annat näring ur Matt 25:40: ”Sannerligen, vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.” Den profetiska diakonin handlar inte om vänster och höger eller "Gal" och "Tan". Den handlar om att föra fram rösten hos de som, liksom de priviligierade som enbart genom att födas på ett visst sätt ges vissa förutsättningar, är skapade av Gud med samma okränkbara värde och kallelse att vara förvaltare av skapelsen. Det handlar om att jämna ut de klyftor som inte är skapade av Gud utan av oss människor.

Idag är Svenska kyrkan däremot bristfällig i att utöva den profetiska diakonin och när det kommer till personer med funktionsnedsättning är den profetiska diakonin närmast icke-existerande. Detta är problematiskt. När vi som kyrka glömmer bort personer med funktionsnedsättning glömmer vi bort Jesus Kristus själv. Diakonins styrkor och kunskaper att möta i det enskilda önskar skulle behöva sammanföras till mer strukturella nivåer som profetisk röst. Ofta är diakonimedarbetare högt belastade i det löpande symptomlindrande arbetet som är tids- och resurskrävande. När trycket på individuell nödhjälp är stor, kommer tiden för det profetiska inte infinna sig av sig själv utan behöver aktivt prioriteras och göras plats för, pastoralt.

Inom allt socialt arbete identifieras vissa särskilt sårbara grupper, som riskerar strukturella konsekvenser och på gruppnivå får svårt att få sina behov tillgodosedda i dagens samhälle. Det finns mycket goda exempel där kyrkans medarbetare utifrån erfarenhet och kunskap agerat profetiskt röstbärande i frågor om ålder och hur asylsökande drabbas, men vi skulle behöva frigöra mer tid och resurser till att delta i samtal med andra samhällsaktörer, bära vittnesbörd och lyfta fram den väv av utmaningar vi identifierar i de enskilda berättelserna vi får förvalta. De som är enskilda men inte individuella.

Vår önskan är att det i kontrakten eller stiften avsätts tid och resurser för att strategiskt arbeta med de behov vi möter på en profetisk nivå och att detta arbete görs med fler samhällsgrupper än de vi omedelbart möter. Att arbeta profetiskt är en dimension av det diakonala uppdraget, men det behöver också förstås att vi har olika färdigheter och förutsättningar till detta. Vi efterlyser diakonala samtal som syftar till gudsrikets utbredande redan här och nu.

Vi ska finnas där för änkan, men också inte normalisera att änkan har en sårbarhet för fattigdom. Vi ska ge den fattige en skjorta men inte missa frågan om varför den personen drabbats av fattigdom. Vi ska ha tillgängliga kyrkolokaler men vi behöver också förstå vad som hindrar människor från att ens kunna ta sig till kyrkorummen. Svenska kyrkans profetiska röst behövs inom diakonin.

 

Linus Forsberg, pastorsadjunkt i Växjö stift med medfödd synnedsättning
Marica Källner, pastorsadjunkt i Lunds stift med medfödd synnedsättning

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

3 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Ansgar
Att hävda att profetisk diakoni handlar om att ”jämna ut klyftor” är i praktiken att förespråka lika utfall – ett klassiskt marxistiskt ideal. Bibeln talar däremot inte om att Gud vill utplåna alla ekonomiska skillnader, utan om att människor ska älska och tjäna varandra i tro. Matt 25:40 handlar inte om att förändra samhällsstrukturer eller driva politiska program, utan om att i handling visa kärlek till Kristus genom att hjälpa dem vi möter i nöd. Att tolka detta som ett mandat för samhällsingenjörskap är att läsa in ideologi i evangeliet. Kyrkans uppdrag är att förkunna frälsning och omvändelse, inte att bli ett redskap för politiska idéer som sätter jordisk jämlikhet framför Guds rike.
Guds rike
Ansgars kommentar aktualiserar frågan: Vad kännetecknar Guds rike? Vad menar vi, vad tänker vi oss, hur definierar vi ”Guds rike”? Här har människor säkerligen mycket olika uppfattning. Finns det något förarbete till Kyrkoordningen som diskuterar det begreppet? Eller finns det kanske litteratur skriven i ämnet? Facklitteratur och/eller skönlitteratur. Det är ju en ganska väsentlig fråga vad vi menar med ”Gus rike”, om vi ska arbeta för att utbreda det. I övrigt är diakonins profetiska röst viktig. Den har redan från början funnits där, och behövs verkligen.
Birgitta Axelsson Edström
En viktig och tydlig debattartikel som lyfter angelägna frågor som vi behöver påminnas om. Visst är detta även kyrkans uppgift i världen. När vi hjälper behövande får vi oftast positiva tillrop. När vi ifrågasätter varför de behövande har hamnat där de är kallas vi för vänsterinriktade och till och med kommunister. Det är de konservativa krafternas paradgren, oavsett om de kallar sig Ansgar eller något annat. Att försöka vara en röst för de minsta som saknar egen röst är inte kommunism eller ens särskilt radikalt. Det är att leva som evangeliet lär.