Prästkallet ingen egotripp, Annika Borg

Du skriver att dina lärare förmodligen upplevde det som du gör och du tyckte säkert stundtals som vi; att ett aoristparticip i absolut genitiv inte är så lätt. Då kan det vara svårt att se hur vi ska kunna använda det i vår framtida yrkesroll. Lärandet av grundspråken är inte bortkastad tid, men det är tillåtet att känna sig frustrerad när det är tungt. Vi behöver er lärare, ni har erfarenhet av att använda dessa ämnen i prästens vardagliga liv. Prästvigs studenter i tro att grekiska är meningslöst har institutionen misslyckats och måste tänka om.

Du skriver att prästkallet i dag är ”att förverkliga vår innersta längtan och att jobba med människor” och vi håller med dig. Vår innersta längtan hoppas vi innerligt är given av Gud, vilket bekräftas i exempelvis antagning, praktikperioder. Arbete bland människor är givet som präst. Du säger att vara präst är att förkunna Ordet, förvalta sakramenten, möta människor i dop, sorgehus. Hur gör vi det utan människorna?

Våra tummade grekiskaböcker blir säkert till användning, men berätta gärna hur, då du själv verkar vara en aktiv exeget?
Alla prästers uppdrag är detsamma, men med olika uttryck. Och det är en gåva, inget egoprojekt. Vi är olika delar av Kristi kropp, vi får hjälpa och komplettera varandra.
Självklart får alla människor kämpa mot egoismen. Dock är prästkallet i dag långt ifrån alltid grundat i egoism.

Du vet hur en sen eftermiddag kan kännas, så när du möter oss; stanna till, uppmuntra oss så att även vi kan se grekiskan i ett större sammanhang.
Att använda det grekiska ordet Amen i en debattartikel förvånar oss, i och med att betydelsen av det är sannerligen och du menar alltså att det du säger är sanningen, vilket vi studenter vet att det inte är.

Magdalena & Sara
som tack vare Jonas Holmstrand
börjar förstå vikten av att läsa grekiska.

Svar direkt

Prästens fackkunskaper hett eftertraktade
Min krönika handlade om två fenomen: dels att vikten av den teologiska kunskapen inte lyfts fram på det sätt den borde (och det gör nog både akademin och kyrkan sig skyldiga till) och dels att man i dag allt oftare hör och läser om en syn på prästkallet som mer handlar om självförverkligande och längtan – där således den egna personen är i centrum – än om uppdragets innehåll och sammanhang. Era frågor ringade in det första.
Visst arbetar präster med människor, och själavård genomsyrar självklart allt arbete, men yrkesgrupper som socionomer och psykologer har flera års beteendevetenskapliga studier bakom sig. Prästers ingång till frågorna om människan är i huvudsak en annan: teologins (och här finns ju allt från det existentiella till teologihistoria, religionssociologi och glosor!). Och jag vågar påstå att den kunskapen är hett önskad och behövd i dag. Därför finns det anledning att känna stolthet över och tillförsikt inför denna vår fackkunskap.

En sen eftermiddag är det kanske inte grekiska verb som lyser upp tillvaron – det känner jag igen från min egen studietid –, men en sen lördagskväll med en predikan som inte riktigt vill sig, så kan något ords mångtydiga betydelse i grundtexten ge associationer som öppnar upp texten och ger hjälp att skriva en predikan som både har teologiskt och mänskligt djup och ger en nutidstolkning.
Så, var stolta och njut av studietiden trots en del brottningar med gamla språk!
Att jag avslutade min krönika med ”Amen” berodde på att jag nog tyckte att jag predikade de sista raderna. Fast sedan tror jag att det finns sanning, men det är en annan diskussion.

Annika Borg