Att i olika privata sammanhang bära prästkrage handlar inte om att man därmed genom sin närvaro skulle göra ett ställningstagande för Svenska kyrkans räkning. Men man bidrar alltid till att peka på evangeliet och att synliggöra Kristus i världen.
Bruket av prästkrage har diskuterade på sistone. Utan att förlora sig i någons resegarderob till Vilnius i somras kan det finnas anledning att erinra om några detaljer beträffande ämbetsdräkt och ämbetssyn i Svenska kyrkan.
Först en tillbakablick. Kaftan är enda ämbetsdräkt för präster i Svenska kyrkan. Periodvis har präster och biskopar burit sådan jämt och ständigt. Under andra tider har den brukats mer sparsamt. Både präster och biskopar har långt in på 1900-talet synts i civila kläder i alla möjliga tjänsteuppdrag och sammanhang relaterade till yrkesutövning. Att bära prästdräkt var därmed ingalunda liktydigt med att ”vara i tjänst”. Bruket av så kallad ”frimärkesskjorta” är en för Svenska kyrkan sen företeelse som uppkom under mitten av 1900-talet med inspiration från anglikanska och romersk-katolska präster.
Idag finns inget reglemente i Kyrkoordningen beträffande prästdräkt. Det finns lokala föreskrifter i stiften. På Svenska kyrkans hemsida står det om prästens kläder: ”Alla präster kan [min kursiv.] använda en frimärksskjorta när de är i tjänst. Det är också vanligt att präster bär sin frimärksskjorta i privata sammanhang.” Inte heller i dag är prästskjortan alltså ett entydigt tecken på att prästen är ”i tjänst”. Åtskilliga kollegor bär till exempel inte prästskjorta på sina kontor då de skriver predikan.
Ibland sägs det skämtsamt mellan präster att man bär prästskjorta för att inte ”klä ut sig till lekman”. Skämt å sido säger det något om ämbetssyn. När är jag som präst i tjänst?
Här kan ingen djupare utredning om ämbetsteologi göras. Men ibland brukar det påpekas att Svenska kyrkan står i en evangelisk-luthersk tradition. När Martin Luther och reformatorerna på 1500-talet talade om präster använde de genomgående det latinska begreppet minister som betyder ungefär utövare av tjänst/ämbete. Prästen är Gudsfolkets – Kyrkans – tjänare i uppgiften att förvalta Guds ord och sakrament. För att förstå det måste man förstå den korsets teologi som var Luthers ecklesiologiska grund. Det innebär att Gud uppenbarade sig på den sista plats där människor förväntade sig det – i tjänandet i lidande och förnedring. Att inneha ett ämbete i kyrkan – i Kristi kropp – är ett anspråk på att få tjäna i Kristi efterföljd. En del av att vara präst är att stå i den självutgivande kärlekens tjänst.
När man blir präst i Svenska kyrkan avlägger man löften inför Gud och avsäger sig i viss mån sin frihet som privatperson. I vigningslöftena lovar präster och diakoner bland annat att ”leva så bland människor [min kursiv.] att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”. I biskopsbrevets (Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan, 2014) uttydning står det: ”Kyrkans förväntan på alla vigda tjänare är att orden, handlingarna och livshållningen ska tala samma språk. Deras privatliv är endast i begränsad mening ett privat liv. […] Prästens och diakonens privatliv och tjänst hör alltså samman”. Att vara präst och diakon omfattar alltså inte endast den tid de rapporterar som arbetstid utan gäller hela deras liv.
Att vara präst är att vara i tjänst. Att vara i tjänst för Kristi kyrka, att tjäna sina medmänniskor och att tjäna Gud. Det betyder inte att jag alltid har arbetstid. Men jag är alltid lika mycket präst. Det är ett ämbete och ett uppdrag som man går in i med hela sitt liv för att vittna ”om Guds kärlek och försoningens hemlighet” – oavsett om man står i predikstolen iklädd cassock, cotta och stola, eller befinner sig på ett cocktailparty iklädd smoking.
Att i olika privata sammanhang bära prästkrage handlar inte om att man därmed genom sin närvaro skulle göra ett ställningstagande för Svenska kyrkans räkning. Det handlar inte ens om att synliggöra Svenska kyrkan (i många kristna samfund bärs ju frimärkesskjortor). Men man bidrar alltid till att peka på evangeliet och att synliggöra Kristus i världen. Och det behövs i alla sammanhang.
Prästkragen är inte och har inte heller historiskt i vår tradition varit en tjänsteklädsel utan den hör till en ämbetsklädsel som markerar vad vi präster är – oavsett vilka kläder vi bär.
Carl Sjösvärd Birger
Pastorsadjunkt och teologie doktor
LÄGG TILL NY KOMMENTAR