Replik: Kampanjen borde tala för kyrkans lära

Givetvis tror vi, kyrkan, på det eviga livet, skriver chefen för kommunikationsutveckling på kyrkokansliet Mattias Nihlgård i sitt svar till mig om Allhelgonakampanjen. Jag vet det. Det står i trosbekännelsen att vi, kyrkan, tror så. Det var därför jag undrade varför kyrkokansliet väljer att kommunicera något annat?

Att ett tvivelaktigt inlägg har fått en miljon sidvisningar på Facebook är inget argument för någon framgång. Historiskt sett har kyrkan ibland kommunicerat irrläror. Med vetskap om det finns all anledning att granska vad kyrkan säger och hur man säger det.

”Livet är slut”-kampanjen bygger på idén att man tar det kristna sedan, som ett andra steg efter en slags första terapeutisk kontakt. Få dem på kroken och hala in dem, så att säga. Mattias Nihlgård kallar det för att man utfört ett diakonalt uppdrag och säger att syftet inte var att undervisa i kristen tro. Som teologisk grund för detta anger han stackars Grundtvig, som med sitt ”människa först, kristen sedan” nog inte menade att kyrkan ska smussla med evangelium.

Men diakonin är inte skild från kyrkans tro, och undervisning sker varje gång kyrkan säger något, eller underlåter att säga något. Det finns ingen proffsversion av kyrkan med ett annat innehåll än nybörjarversionen. Svenska kyrkan bör kommunicera kontexuellt och enkelt, men inte fel. Och jag vill bestämt hävda att man den här gången har tänkt fel med strategin, eller inte tänkt hela vägen. En kampanj kan inte – som Mattias Nihlgård påstår – öppna människors längtan till fördjupning och sammanhang. Den finns redan där. Längtan är given, inte minst genom förlusten av någon älskad genom döden. Kyrkan kan därför möta alla människor i ögonhöjd, oavsett vad de tror på, och med öppna kort. Något annat kommer att skada kyrkans trovärdighet.

Jag hade som Mattias Nihlgård gärna sett fler präster aktiva på nätet i anslutning till kampanjen. De befinner sig ju ändå där, i de sociala medierna, och många av dem som jag talade med var beklämda över ”Livet är slut”-kampanjen. Om jag får spekulera så tror jag att man som präst tycker att det är svårt att ge sig in i en kampanj som satts igång av några andra i en annan del av organisationen, som talar som ett ”vi”. Särskilt om man inte är helt enig med budskapet som kommuniceras. Då kan man nästan bara protestera, vilket jag iockförsig tycker att präster borde göra mycket mer öppet och inte bara till varandra.

Men finns det rum för idédebatt inom ramen för en riktad kampanj av det här slaget? Jag tror man känner det som att avbryta någon annans predikan.

Det finns överhuvudtaget något oklart i det här kommunicerandet som Svenska kyrkans nationella nivå ägnar sig åt via annonser, Twitter och Facebook. Om Svenska kyrkan ska fortsätta att tala med en röst på det här offensiva sättet så behöver det bli klarare hur den rösten talar för kyrkans lära, som är den enda vi har gemensamt och som därför är den enda som kan kommuniceras.

Själv skulle jag hellre se mer av en pluralistisk idédebatt där det framgick att kyrkan består av många röster. Det skulle man förmodligen få ut mycket mer av, även i sidvisningar på Facebook räknat.

Sofia Lilly Jönsson