Riktlinjer som möjlighet

Kyrkomötet har beslutat uppdra till kyrkostyrelsen att ta fram riktlinjer där pastorat och församlingar, på ett säkert sätt, får stöd att vid tillsättning av prästtjänster efterfråga kandidatens inställning till att viga alla par enligt Svenska kyrkans ordning. Dessa riktlinjer ska ge församlingen en möjlighet att för kandidaten klargöra att beredskap att viga samkönade par ska kunna ses som en förutsättning för att inneha en prästtjänst.

I den efterföljande debatten finns både missuppfattningar och märkliga argument. Kyrkomötets beslut handlar om att ge riktlinjer och säkerställa att den praxis som idag redan finns i några församlingar och pastorat, sker på rättssäkert och transparent sätt. Det ger verktyg att rekrytera en person (präst i detta fall) som stämmer väl överens med den kravprofil församlingen har och att principen om likabehandling gentemot församlingsborna kan säkerställas.

Vidare är det bra att den kandidat som sökt en tjänst kan se vilka förväntningar som finns i utövandet av tjänsten. Att få kyrkomötets beslut att handla om en häxjakt på oliktänkande är väldigt långt ifrån sanningen och viljan hos beslutsfattarna.

Sedan det konstaterats att varken svensk arbetsrätt, äktenskapsbalk eller svenskkyrklig teologi strider mot intentionen i det som nu beslutats, är det nygamla argument som framförs. Statistikargumentet är ett exempel och vi har hört det från flera håll. Det beskrivs att präster står på kö och väntar på att få utföra denna arbetsuppgift som är så lite efterfrågad. Alltså kan de präster som inte vill viga, fortsätta att i lugn och ro avstå från det.

Statistik är ofta ett vettigt argument när det gäller verksamhetsplanering. Kommer det för få barnfamiljer till ett Öppet hus, kan det vara riktigt att låta verksamheten vila tills dess efterfrågan blir större. Annat är sådant som inte sker särskilt ofta, men som är viktigt ändå. Till de aktiviteterna hör exempelvis bikt eller hembesök med nattvardsfirande. Även om det inte kommer personer med rullstol som hjälpmedel varje dag, ser församlingarna till att det finns möjlighet att ta sig in med rullstol. Så även de kyrkliga handlingar som inte efterfrågas särskilt ofta bör det alltså finnas en beredskap för.

“Kyrkoherden har ansvar för att det blir gjort”, hävdar de som inte viger. Men är det en god ordning? Skulle det till exempel vara möjligt att som präst vägra att ha konfirmander eller göra hembesök? Det handlar om anställningsbarhet och arbetsplanering, men det är också en viktig symbolfråga som har med teologi och människosyn att göra.

Kyrkoherden har ett stort ansvar att fördela församlingens resurser på ett klokt, effektivt och ansvarsfullt sätt. Är det då rimligt att i en anställningsintervju bakbinda en kyrkoherde från att tydliggöra vilka förväntningar som arbetet har på den sökande? Nej, vi tycker inte det.

Vi välkomnar kyrkomötets beslut och ser att det kan fungera som ett bra verktyg för en god rekryteringsprocess, både för församlingen som rekryterar som får beskriva sina behov, och för kandidaten som kan veta vilka förväntningar som finns på tjänsten. 

Karin Långström 

Ledamot i kyrkomötet (C)

Håkan Widepalm 

Gruppledare och ledamot i kyrkomötet (C)