Ropet ”inifrån det pågående folkmordet” kräver svar

När palestinska kristna offentliggör Kairos Palestina II gör de det från en verklighet som få av oss ens kan föreställa sig. De skriver, som de själva uttrycker det, ”inifrån det pågående folkmordet”. Det är ord som skaver. Ord vi i väst ofta undviker. Men det är just därför vi måste lyssna.

Det första Kairos-dokumentet från 2009 var en vädjan om rättvisa. Sexton år senare bär Kairos II ett helt annat tonläge: det talar om etnisk rensning, tvångsfördrivning och ett systematiskt förtryck som den palestinska kyrkan beskriver som apartheid och bosättarkolonialism. Det är skakande – men det är deras verklighet.

Och mitt i detta finns en anklagelse riktad mot oss: ”...många kyrkor har antagit kolonialmaktens berättelse eller förblivit tysta inför folkmordet.” Det gäller inte bara evangelikala röster i USA. Det gäller även den liberala, ekumeniska kyrkofamiljen i Europa – vår familj.

Vi behöver fråga oss: Har vi varit så rädda för att stöta oss med makten att vi förlorat vår profetiska röst? Har vi låtit vårt språk bli så försiktigt att det blivit meningslöst? Kairos II är tydligt: att undvika ord som apartheid, kolonialism eller folkmord är inte neutralitet – det är medverkan.

Dokumentet riktar också en sällsynt tydlig teologisk kritik mot sionism och särskilt mot kristen sionism, som beskrivs som en ”teologi byggd på rasism och etnisk överhöghet”. Samtidigt görs en viktig distinktion: att vara jude är inte detsamma som att vara sionist. Kairos II uppmanar oss att i stället söka samarbete med de judiska röster – ofta marginaliserade – som vågar stå upp mot kriget och förtrycket.

Men mitt i all sorg finns också ett budskap som borde tala till varje svensk kristen: sumud – den palestinska teologin om ståndaktighet. Att hålla fast vid hoppet. Att fortsätta be. Att stanna på den plats där Gud kallat en, trots allt. ”Att be är motstånd”, skriver de. Det är en teologi djupt rotad i korsets väg.

Det kanske mest angelägna ropet i Kairos II handlar inte om politik, utan om överlevnad: ”Hjälp oss att stanna.” Den kristna närvaron i det heliga landet håller på att utplånas. Inte symboliskt, utan bokstavligt. I Gaza har kyrkor bombats, familjer utplånats och en hel generation kristna lever i ruiner. Ändå skriver dokumentet med en nästan omöjlig trosvisshet: en kristen närvaro ska finnas kvar – men det kräver vår solidaritet.

Det är därför denna text inte kan lämnas utan svar.
Inte av oss som tror på en rättvis fred.
Inte av oss som tror att kyrkan är kallad att stå med de förtryckta.
Och inte av oss som firar gudstjänst varje söndag i namnet på en palestinsk jude.

Kairos II är ett nytt sanningens ögonblick.
Frågan är inte om palestinska kristna talat tydligt nog.
Frågan är om vi vågar lyssna.

Anna Karin Hammar, präst, teologie doktor och ordförande i Kairos Palestine Sweden