Val till en kyrka i världen och inte av världen

Vart fjärde år blir det tydligare än annars hur ofullständig separationen mellan staten och Svenska kyrkan alltjämt är. 

Kort sagt: det är dags för kyrkoval. I den heliga demokratins namn förvandlas trosgemenskapen till en åsiktsgemenskap när Kristi kropp delar upp sig i åsiktsfraktioner (så kallade nomineringsgrupper), som stolt viftar med sina politiska fanor för miljö, öppenhet, traditioner, samlevnadsformer, etc. Över lag goda ting, men Jesus tenderar att hamna i bakgrunden av alla plakat – om ens det. Vilket samtidigt är logiskt, då vi egentligen inte kan rösta eller debattera fram vad vår Frälsare vill med sin kyrka.

Efterföljelse, bön och samtal mellan troende är den gudligt behagliga vägen, enligt min erfarenhet och evangeliets exempel. Men eftersom vi valt att bruka den sekulära politiska arenan som föredöme i stället, återstår förstås bara att lägga tid och energi på världens timliga frågor, vilket ytterligare för kyrkan bort från sitt enda egentliga uppdrag: att hjälpa människor till Gud.

Ett ytterligare bekymmer som uppstår när Svenska kyrkan speglar sin demokratiska struktur i den sekulära statens är det faktum att vi har direktval till alla tre instanser: kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Problemet består i grunden av att dessa tre nivåer i och med direktvalen separeras från varandra, vilket skapar ineffektivitet och, vad värre är, okunskap om deras förutsättningar och behov.

Direktvalet till kyrkovalet är vidare särskilt problematiskt i och med att sekulära politiska partier finner det lämpligt att använda ett kristet trossamfund som spelplan för sina partipolitiska budskap. Resultatet blir oftast en förvirrad pajkastning – i bästa fall. Debatten om kyrkans skogsutredning är bara det senaste av en lång rad exempel. Ett yttermera växande bekymmer, till följd av instansernas separation, är den nationella nivåns allt större maktanspråk och centraliseringsiver, på bekostnad av stift och församlingar.

Beskrivningen ovan är av utrymmesskäl summarisk, eftersom denna fråga är stor och komplex. Den som läst så här långt kanske nu undrar vad som skulle vara alternativet? 

Mitt förslag är följande (och det är ingalunda unikt eller nytt): direkta val till kyrkofullmäktige, därefter indirekta val till stift och nationell nivå. I praktiken innebär detta att kyrkovalet för alla medlemmar sker direkt i församlingen eller pastoratet, där man kan rösta på människor som vill engagera sig där kyrkans verkliga liv finns. Ett direktvalt kyrkofullmäktige utser sedan i sin tur sina ledamöter till stiftsfullmäktige; församlingsmedlemmar som har god insikt i församlingens behov och vill åta sig att samverka på stiftsnivån för detta. I sin tur väljer det utsedda stiftsfullmäktige sina ledamöter till det nationella kyrkomötet.

Detta skulle ge ett kyrkomöte bestående av ledamöter som samtliga står stadigt rotade i församling och stift, vilket skulle vara till stor välsignelse för kyrkans möjlighet att framgent vara just kyrka. En kyrka i världen men inte av världen.

Erik Gruvebäck, kyrkoherde i Östra Ryds församling, Linköpings stift