Skolavslutningar

Sävare församling står för att kyrka ska vara kyrka

Judith Fagrell ,kyrkoherde i Sävare församling

Kyrka ska vara kyrka och skola ska vara skola. Välgrundade argument för en annan hållning lyser fortsatt med sin frånvaro,  skriver kyrkoherde Judith Fagrell i ett svar till Kyrkans Tidnings ledarskribent Jonas Eek. 

Den senaste tiden har Sävare församling i Skara stift synts mer i media än den gjort någon gång någonsin. Anledning är vårt beslut att inte längre upplåta församlingens kyrkor till skolavslutning. Beslutet har rönt stor medial uppmärksamhet, dels för att skolavslutning i kyrkan är ett årligen återkommande tema i den svenska debatten, dels beror det på ovanligheten i att en församling markerar sina gränser gentemot det civila samhället. I det här fallet två grundskolor på landsbygden mellan Skara och Lidköping.

Först: kyrkoherde och kyrkoråd har ansvar för allt som sker i församlingens kyrkor. Det är alltså inte möjligt att hyra eller låna ut kyrkan och avhända sig ansvaret för det som ska äga rum där. Vidare ska man tillse att ingenting som strider mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära äger rum i kyrkorummet eftersom det strider mot dess helgd. Det är ett gemensamt ansvar enligt Kyrkoordningen, kyrkoherden har dessutom ett särskilt ansvar genom sina prästlöften. Båda står under biskopens tillsyn.

Enligt skollagen ska all skolverksamhet vara icke-konfessionell. Gott så. Det är av yttersta vikt i ett demokratiskt samhälle att skolundervisningen får stå fri gentemot enskilda ideologiska intressen. Rektor har ett viktigt uppdrag att leda verksamheten på sådant sätt att skollag och läroplan följs men att eleverna samtidigt får ta del av och inhämta kunskap om ideologier och trosuppfattningar som format och formar det svenska samhället.

Den grundläggande uppgiften för Svenska kyrkans församlingar är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Församlingen kan inte och ska inte avstå från sitt uppdrag lika lite som skolan ska det. Vid skolavslutningar i kyrkor kolliderar dessa intressen, och frestelsen kan vara stor att försöka kontrollera den andre. Det är inte ett respektfullt förhållningssätt och borgar inte för ett gott samarbete. Låt istället kyrka vara kyrka och skola vara skola och utveckla ett rikt samarbete där skola och kyrka kan mötas som fria aktörer, men kräv inte av den andre att begå våld på sin övertygelse. Det är på denna fasta grund som beslutet om att inte längre upplåta församlingens kyrkor för skolavslutning är fattat.

När KT på ledarplats (nr 18 2019) för det första helt oinformerat slår fast att församlingen härmed har slutit sig gentemot omgivningen, för det andra hävdar att beslutet är fattat i trötthet och affekt, och för det tredje säger att församlingen i och med sitt agerande strider mot sin lagstadgade uppgift att vara en öppen folkkyrka – då vill jag å det bestämdaste svara att det enda som är tröttande är den intellektuella slapphet som fortsatt tillåts vara förhärskande i den svenskkyrkliga debatten.

För frågan om skolavslutningar i kyrkan handlar om något mycket större. Svenska kyrkan kallar sig öppen folkkyrka och inte minst relationen till den svenska skolan har historiskt varit ett uttryck för det – på gott och på ont. Svenska kyrkan måste som öppen folkkyrka förhålla sig till sitt statskyrkoarv och relatera till det svenska samhället på ett nytt sätt efter att staten släppt något på det hårda grepp man hållit kyrkan i. Politiker, lärare och andra företrädare för det svenska samhället måste å sin sida fråga sig vilken plats olika trosuttryck tillåts ta i offentligheten, och hur man ska värna och respektera rätten och friheten till religion.

Hur ska Svenska kyrkan navigera i det nya landskap som är Sverige 2019? För mig som kyrkoherde är den frågan aktuell varje dag. En skulle kunna tänka sig att det är just de här linjerna som den initierade kyrkliga journalistiken skulle ägna sig åt att fördjupa och tydliggöra, nu när frågan om församlingens roll visavi skolans faktiskt är uppe till offentlig debatt. Istället väljer man att räddhågset konstatera att alla förlorar, förutom de som ”på extremistiskt vis skrämmer moderata krafter i samhället till tystnad”.

Sedan flera månader har jag i alla tänkbara sammanhang upprepat meningen: kyrka ska vara kyrka och skola ska vara skola. Det står Sävare församling för och det har vi argumenterat väl för, i offentligheten, i klartext. Välgrundade argument för en annan hållning lyser fortsatt med sin frånvaro.

Judith Fagrell
kyrkoherde i Sävare församling

Svar direkt:

I ledartexten om skolavslutningar i Sävare kyrka konstateras att de allra flesta förlorar på den uppkomna situationen: barn, skola, kyrka och samhälle. De reaktioner som inkommit – också från den aktuella församlingen – stärker den övertygelsen. Märkligt då att kyrkoherde Judith Fagrell väljer att avfärda texten som ett ”räddhågset” konstaterande. En ny fråga inställer sig: Vilket är Fagrells pastorala svar i den uppkomna situationen?

Dessutom läser hon ledartexten slarvigt. Ingenstans står ”att församlingen i och med sitt agerande strider mot sin lagstadgade uppgift att vara en öppen folkkyrka”. Istället att kyrkan ”hindras” i sin uppgift. Det betyder att kyrkan är föremål för någon annans agerade, i det här fallet skolans. Finns det annat som hon också missuppfattar?

Fagrell målar vidare upp en skarp dikotomi mellan skolans och församlingens olika uppdrag och menar att dessa ”kolliderar” vid skolavslutningar i kyrkan. Det finns ingen som förnekar att skolan och kyrkan har olika uppdrag. Däremot upplever de allra flesta varken en kollision eller ett behov av kontroll, utan tillitsfulla relationer gör att samarbeten kan ske i en anda av förtroende. Vem är det egentligen som kolliderar med vem i den här historien?

Hon avslutar sin replik: ”Hur ska Svenska kyrkan navigera i det nya landskap som är Sverige 2019? För mig som kyrkoherde är den frågan aktuell varje dag.” Nu är det ju så att kyrkoherdar inte är ensamma om att arbeta med den frågan. Det gör de allra flesta som står Svenska kyrkan nära. Att andra inte kommer till samma slutsatser som Fagrell, behöver för den skull inte innebära intellektuell ”slapphet”.

I min ledartext beklagade jag när möten uteblir. Det gör jag fortsatt. Bekymrat noterar jag att Judith Fagrell på den frågan lämnar walk over.

Jonas Eek

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne