Skolavslutningar

Skolavslutning en viktig dag i kyrkan

Bertil Johansson, Umeå
Skolavslutning i Boo kyrka. Arkivbild. Foto: Mikael M Johansson

Jag förstår faktiskt inte med vilka motiv som man från kyrkans håll kan välja att stänga dörren för skolavslutningar.

Jag har svårt att se hur en relevant barnkonsekvensanalys kan stödja ett sådant beslut, menar debattör Bertil Johansson.

Vem minns inte den återkommande skolavslutningen, för många av oss något av den årliga befrielsedagen, dagen då positiva förväntningar fyllde sinnet, då frihet, ledighet och det goda livets alla möjligheter låg framför dörren.  

Skolavslutningen är en upplevelsemässigt viktig dag som skolan ofta och gärna väljer att fira i den miljö som våra kyrkor erbjuder. För kyrkans del är det en omfattande kontaktyta, ett årligt möte med en majoritet barn och ungdomar i skolåldern, oftast tillsammans med minst lika många föräldrar och anhöriga. Här sjungs ”Den blomstertid nu kommer” och ”Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart”. Visst är det närmast ett Guds under att skolan och kyrkan på så många håll hittat dialogen som möjliggör att man i respekt för varandras egenart kan dela gemenskap vid denna högtid? 

Kyrkolokalen är sprängfylld av gudsnärvaro gestaltad i arkitekturen, symbolerna, konsten, sången, psalmen, allt skapar en atmosfär som öppnar för personliga tankar kring viktiga livshändelser och existentiella frågor. Här sitter man fylld av tacksamhet över sina barn eller barnbarn och med förhoppningar och oro inför deras framtid, här påminns man om sina familjehögtider som dop och konfirmation, här har barn och vuxna mötts vid personliga eller nationella katastrofer, här kommer känslor och tankar kring någon kär anhörigs död. Kanske minns man då man själv stod vid altaret och lovade livslång trohet och fylls av tacksamheten över att det håller, eller vemodet över att det inte blev så. 

Listan kan göras mycket längre än så. Jag tänker att många av dessa frågor, tankar och intryck följer barn som vuxna hem och blir utgångspunkt för fortsatt reflexion och samtal kring de existentiella frågor som lever i oss alla. Kanske behövs det ingen övrig guidning för att säkerställa att Gud gör sig synlig i sammanhanget. Jag tror att vi förtroendefullt kan överlämna den processen till Guds Ande och människors egen reflexion, dessa båda är fria från varje form av gränssättning. 

I de fall skolans ledning väljer bort kyrkan vid avslutningen så är det deras sak, men jag förstår faktiskt inte med vilka motiv som man från kyrkans håll kan välja att stänga dörren.  Jag har svårt att se hur en relevant barnkonsekvensanalys kan stödja ett sådant beslut.  

För mig landar frågan i vår församlingssyn och självförståelse som kyrka. En öppen folkkyrka är väl det närmaste man kan komma det förhållningssätt som Jesus demonstrerade under sitt liv och rekommenderade sin kyrka. Att markera revir och stänga dörrar, särskilt när det gäller samtidens barn, känns som en främmande sysselsättning för den kyrka som i varje tid är kallad att gestalta hans närvaro i världen. 

Kanske är det i någon mening sant att ”kyrkan ska vara kyrka och skolan ska vara skola”, men vad betyder det att vara kyrka? Jag tänker att medan skolans roll går att definiera och avgränsa, så är det annorlunda med kyrkans uppdrag, det omfattar tillvaron som helhet och ”dess gränser ingen vet”, eller som Paulus uttrycker det på torget i Aten: ”Det är i honom som vi lever och rör oss och är till”.  

Som jag förstått Jesu eget förhållningssätt så är han totalöppen mot dem som vill komma in i hans närhet och dela atmosfären kring honom, oavsett om de förstår sammanhanget eller inte. Jesus gav dem liksom utrymme att närma sig utifrån egna förutsättningar och på egna villkor. Då hade han svårare med sin samtids religiösa etablissemang när de ville sätta gränser och villkor för ett rätt förhållningssätt till Gud.   

Som kyrka måste vi ständigt ställa frågan kring vår egen identitet: Utifrån vilka förutsättningar och på vems villkor gestaltar vi Guds närhet här i världen?  Hur anpasslig ska kyrkan vara till samtidens förutsättningar – eller omvänt: hur anpasslig måste tillvaron vara för att platsa i kyrkans värld?   

Bertil Johansson
Umeå

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne