Ska Svenska kyrkan bli en välgörenhetsorganisation?

Styrgruppen för Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap

Foto: Nora Lorek

Vi ber biskopsmötet om vägledning i den nya roll som vi diakoner nu står i där vi mer och mer arbetar med välgörenhet i våra församlingar för att människor ska överleva

Jag äter bara ett mål om dagen. Och så ser jag till att det finns mat till barnen i stället” säger en mamma som blir intervjuad i Aftonbladet den 1 oktober och som besöker Svenska kyrkan i Falkenberg. Rapporter kommer nu från flera församlingar runt om i Sverige att den ekonomiska utsattheten ökar och att det diakonala arbetet mer och mer handlar om att hjälpa människor att överleva dagen än att ge det lilla extra som det diakonala arbetet tidigare bestod av. Riksmedia uppmärksammar den ökade utsattheten i reportage och radio- och tvinslag och ger exempel på kyrkor och frivilligorganisationers insatser för att hjälpa människor att överleva. Myndigheternas regler har skärpts och många grupper i samhället hamnar mellan stolarna. Utsattheten har ökat och breder ut sig och grupper som inte längre sökte sig till kyrkan för att få hjälp besöker nu dagligen församlingarna för att få mat och kläder och ekonomiskt stöd.

I Kyrkans tidning den 5 oktober beskriver diakon Ola Osbeck från Skärholmens församling ett nygammal diakonalt arbetssätt som mer och mer tar över i våra församlingar. Diakoner och det diakonala arbetet agerar inte längre lots eller bro till de sociala myndigheterna som i vårt samhälle ansvarar för människors rätt till ett drägligt liv och därmed skapa synergieffekter och minska gapen i samhället. Tilliten till sociala myndigheter brister också bland många som lever i utanförskapsområden.

I diakonins ursprung för 100 års sedan innebar det diakonala arbetet att vara ett ekonomiskt och socialt stöd till människor i nöd. Diakonissorna hjälpte till med mat och kläder och gav ekonomisk hjälp till behövande. Diakonin fyllde en viktig funktion då det inte fanns ett socialt skyddsnät för de mest nödställda. Efter andra världskriget byggdes den svenska välfärdsstaten ut och staten tog över det sociala och ekonomiska ansvaret. Diakonin och diakoner fick en ny roll från att ha varit mer av en socialtjänstinstitution till att bedriva ett arbete som kom att komplettera det som samhället erbjöd. Så har det diakonala arbetet sett ut fram tills idag.

Ola Osbeck säger i Kyrkans tidning: “I kyrkan behöver vi fundera på vårt uppdrag. Tidigare har vi gett guldkant med våra fonder. Men det är inte möjligt längre. Vi ger mat för överlevnad. Det är inte enbart till papperslösa eller dem som står utanför de sociala nätverken. Det behövs en diskussion: Vad är vårt uppdrag? Om detta inte är vårt uppdrag, hur får vi pendeln att snurra till att samhället tar ansvar igen?

I Ett biskopsbrev om diakoni skriver biskoparna att kyrkan ska vara röstbärare och en påverkansaktör i samhället. Det innebär att diakoner ska använda den profetiska rösten och peka på orättvisor och stå upp för de svaga. Det innebär ett människorättsbaserat arbete där diakonin ger människor egenmakt att förändra sin livssituation. Men det innebär inte, enligt biskopsbrevet, att diakonin ska ersätta där samhället brister. Det innebär inte att vi ska bli en traditionell välgörenhetsorganisation.

Vi uppmuntrar alla att stämma in i den profetiska rösten med krav på ett samhälle som är en garant för en socialt välfärd - där diakonin kan vara ett komplement och inte en ersättning. Och vi ber biskopsmötet om vägledning i den nya roll som vi diakoner nu står i där vi mer och mer arbetar med välgörenhet i våra församlingar för att människor ska överleva. Vad är diakoners och diakonins uppdrag i dagens nya Sverige?

Styrgruppen för Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap
Karin Ahlqvist, Maria Lundberg, Anna Moilanen

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Diakoni

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA
Konsekvenser av allmosor eller rättighetslagstiftning
Tack! Ni borde skriva det här i någon stor dagstidning också. Det är en viktig fråga för kyrkan att bli klar över. Men även för hela samhället att genomlysa och ta ställning till: Vilken nivå på vår gemensamma välfärd vill vi ha? Och vad kostar det, i pengar eller i människovärde? Uppmärksamma och diskutera de många konsekvenser på kort och lång sikt, med att folk blir beroende av allmosor eller får rätt till en lagstadgad grundtrygghet. Vilken grundtrygghet vill vi att medborgare och invånare ska ha rätt till i Sverige? Det inverkar ju på hela samhället, och oss själva, mer än vi kanske tänker på. Är vi beredda att ta konsekvenserna av att människors grundtrygghet försvaga(t)s? Vi behöver dessutom diskutera hur vi kan göra för att stärka människors möjlighet och rätt till ett förvärvsarbete. Hur får människor reell möjlighet att kunna försörja sig själva - inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden, lära känna rätt kontakter, få en bra utbildning osv.? Och vad vill vi göra med dem som är utredda och konstaterat att de inte kan arbeta - ska de vara hänvisade till allmosor eller till en lagstadgad ekonomisk grundtrygghet som går att leva på? Vilket samhälle vill vi ha, och vara?
Giselle Martine Hedman
Som diakon i en kyrka som finns i ett av de mest utsatta områden i min stad känner jag igen det som beskrivs här. Jag upplever mer och mer att min tjänst reduceras nu till att hjälpa människor att få mat och/eller pengar. Min expertis kommer inte alls till använding. Det som skulle bli en del av min tjänst tog över nu. Profetisk diakoni suddas bort då det vi gör normaliseras och tas för givet. Som diakon vill jag gärna samarbeta och komplettera det myndigheterna gör. Men att försörja människor har aldrig funnits i mina planer.
Tolkningen av rättighetslagstiftningen
I grunden har vi redan en bra rättighetslagstiftning, men man kan fundera på vad det blivit av socialtjänstens portalparagraf i realiteten: "1 kap. Socialtjänstens mål 1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas - ekonomiska och sociala trygghet, - jämlikhet i levnadsvillkor, - aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet." (SoL, 2001:453) Det borde egentligen finnas goda förutsättningar för myndigheterna att ge det grundläggande ekonomiska stödet, men det verkar som att innehållet i lagen, och hur den ska tolkas, har snävats in och tunnats ut? Och istället har en del av ansvaret skyfflats över på den ideella sektorn, och kyrkan.
Rickard Fjällström
Helt rätt . Vi måste göra rösten hörd för människor i utsatthet. Försöka påverka vårat samhälle att ta hand om varandra. Men lika mycket som vi måste bli bättre på att profetera utåt mot myndigheter och samhällsaktörer måste vi profetera inåt. Både anställda och medlemmar väljer att stöda krafter som vill bryta ner o minska vård socialtjänst o socialförsäkringssektorn