Ska Svenska kyrkan bli en välgörenhetsorganisation?

”Jag äter bara ett mål om dagen. Och så ser jag till att det finns mat till barnen i stället” säger en mamma som blir intervjuad i Aftonbladet den 1 oktober och som besöker Svenska kyrkan i Falkenberg. Rapporter kommer nu från flera församlingar runt om i Sverige att den ekonomiska utsattheten ökar och att det diakonala arbetet mer och mer handlar om att hjälpa människor att överleva dagen än att ge det lilla extra som det diakonala arbetet tidigare bestod av. Riksmedia uppmärksammar den ökade utsattheten i reportage och radio- och tvinslag och ger exempel på kyrkor och frivilligorganisationers insatser för att hjälpa människor att överleva. Myndigheternas regler har skärpts och många grupper i samhället hamnar mellan stolarna. Utsattheten har ökat och breder ut sig och grupper som inte längre sökte sig till kyrkan för att få hjälp besöker nu dagligen församlingarna för att få mat och kläder och ekonomiskt stöd.

I Kyrkans tidning den 5 oktober beskriver diakon Ola Osbeck från Skärholmens församling ett nygammal diakonalt arbetssätt som mer och mer tar över i våra församlingar. Diakoner och det diakonala arbetet agerar inte längre lots eller bro till de sociala myndigheterna som i vårt samhälle ansvarar för människors rätt till ett drägligt liv och därmed skapa synergieffekter och minska gapen i samhället. Tilliten till sociala myndigheter brister också bland många som lever i utanförskapsområden.

I diakonins ursprung för 100 års sedan innebar det diakonala arbetet att vara ett ekonomiskt och socialt stöd till människor i nöd. Diakonissorna hjälpte till med mat och kläder och gav ekonomisk hjälp till behövande. Diakonin fyllde en viktig funktion då det inte fanns ett socialt skyddsnät för de mest nödställda. Efter andra världskriget byggdes den svenska välfärdsstaten ut och staten tog över det sociala och ekonomiska ansvaret. Diakonin och diakoner fick en ny roll från att ha varit mer av en socialtjänstinstitution till att bedriva ett arbete som kom att komplettera det som samhället erbjöd. Så har det diakonala arbetet sett ut fram tills idag.

Ola Osbeck säger i Kyrkans tidning: “I kyrkan behöver vi fundera på vårt uppdrag. Tidigare har vi gett guldkant med våra fonder. Men det är inte möjligt längre. Vi ger mat för överlevnad. Det är inte enbart till papperslösa eller dem som står utanför de sociala nätverken. Det behövs en diskussion: Vad är vårt uppdrag? Om detta inte är vårt uppdrag, hur får vi pendeln att snurra till att samhället tar ansvar igen?

I Ett biskopsbrev om diakoni skriver biskoparna att kyrkan ska vara röstbärare och en påverkansaktör i samhället. Det innebär att diakoner ska använda den profetiska rösten och peka på orättvisor och stå upp för de svaga. Det innebär ett människorättsbaserat arbete där diakonin ger människor egenmakt att förändra sin livssituation. Men det innebär inte, enligt biskopsbrevet, att diakonin ska ersätta där samhället brister. Det innebär inte att vi ska bli en traditionell välgörenhetsorganisation.

Vi uppmuntrar alla att stämma in i den profetiska rösten med krav på ett samhälle som är en garant för en socialt välfärd - där diakonin kan vara ett komplement och inte en ersättning. Och vi ber biskopsmötet om vägledning i den nya roll som vi diakoner nu står i där vi mer och mer arbetar med välgörenhet i våra församlingar för att människor ska överleva. Vad är diakoners och diakonins uppdrag i dagens nya Sverige?

Styrgruppen för Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap
Karin Ahlqvist, Maria Lundberg, Anna Moilanen