Ska Svenska kyrkan fortsätta att anpassa sig?

”Seden förändras och kyrkan med den” är den tankeväckande rubriken till en ledare av ­Jonas Eek i Kyrkans Tidning den 18 juni (25/26 2020). Dop och vigslar flyttas fram i väntan på bättre tider. Begravningar hålls på distans, förmodligen av rädsla för döden. I stället för att församlingen firar gudstjänst i kyrkan sänds den i stället på nätet.

”Det är ingen särskilt vild gissning att kyrkligheten post corona kommer att vara annorlunda än före pandemin” menar Eek. Den kyrkliga seden har förändrats en längre tid och särskilt nu till följd av coronapandemin. Huvudgudstjänsterna på söndagarna har minskat med 19 procent, men trenden är den motsatta med gudstjänster på vardagarna. Sammantaget ser man över viss tid en minskning med 14 procent.

Hur har pandemin påverkat gudstjänstfirandet i andra samfund än Svenska kyrkan, i våra grannländer, bland ­romerska katoliker och i den ortodoxa kyrkan? Och hur har man förhållit sig till pandemin och myndigheternas hantering av den med nya lagar och förordningar? Finns det andra sätt att bemöta viruset och de ­statliga påbud och förbud som blivit följden, och i så fall vilka? Det är frågor som läsekretsen nog velat få belyst litet mer.

En tanke som slog mig när jag läste ledaren var den här: Om allmänhetens seder ­förändras än mer än hittills i riktning bort från kristendomen, ska då Svenska kyrkan fortsätta att ­anpassa sig? Är den en ideell organisation som vilken som helst eller är den Kristi kropp, som ger skydd, tröst, ledning och hopp till dem som är döpta, fått trons gåva och vill leva så nära Kristus som möjligt?

Carl Anders Breitholtz
medlem av Ortodoxa kyrkan