När fattiga lider är Svenska kyrkan ingen trovärdig röst

Min kompis var nyligen ledare på ett scoutläger för barn på 12 till 14 år. Hon ankom sedan civilisationen med sin egen nyordslista.

Som med all slang som är hämtad ur spelkulturen är språket rätt vulgärt. Till exempel berikade barnen sina vuxna ledares vokabulär med uttryck som ”sybau”, en akronym för ”shut your bitch-ass up”. Min kompis lärde sig ordet några dagar för sent och undgick chansen att själv bruka maktmedlet mot scoutbarnen.

Alla som har haft att göra med åldersgruppen juniorer och konfirmander vet att de inte bara pratar skit. De är också uttolkare av sin tid. De klär världens lidanden i ord som vore de gammaltestamentliga profeter.

De söta små på kompisens scoutläger hade snappat upp tidsandan i allmänhet och lågkonjunkturen i synnerhet. Om något var dåligt kallades det ”unemployed”. En sliten spork till exempel, ni vet en gaffel som också är en sked och en kniv, var ”unemployed”, alltså ”arbetslös”. När något var riktigt bra plockade barnen fram superlativet ”employed”. Det bästa av det bästa var alltså detsamma som att det var ”anställt”.

Svenskarna oroar sig över ekonomin. Det framgår av återkommande opinionsundersökningar. Många upplever att priserna har sprungit ifrån inkomsterna och att marginalerna krympt. Samtidigt visar den samlade statistiken att Sverige, trots inflation och räntehöjningar, fortfarande är ett av de länder i Europa där flest har relativt goda materiella levnadsförhållanden. De allra flesta har tillgång till bostad, trygghetssystem och konsumtionsutrymme som historiskt sett är ovanligt stort.

Fattigdom är ett kristet sinnelag. Men endast om det präglas av tacksamhet och förnöjsamhet. Aldrig om det gör oss missunnsamma och ovilliga att se till den som faktiskt har mindre.

En kyrkvän frågade här om veckan mig vad Svenska kyrkan lär om rikedom. Jesus säger som bekant att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, påpekade hon.

Jag försökte pragmatiskt föreslå att Svenska kyrkan menar att den som är stor också ska vara snäll. Att den som har mycket också bör ge mycket.

Är det allt? frågade kyrkvännen.

Nej, det kan inte vara allt.

Ett kristet liv är ett fattigt liv. Lärjungarna bryter upp från familj och ägodelar för att följa Jesus. Ägodelar och jordliga förbindelser tynger ner. En för tung ryggsäck gör det svårare att vandra stad till stad och predika. En lätt packning däremot tvingar lärjungarna att ta emot människors och Guds hjälp på vägen. En lärjunges fattigdom är alltså inte bara en praktisk förutsättning utan också en andlig övning. 

Under året har Svenska kyrkan, i remissvar och offentliga uttalanden återkommande varnat för politiska beslut som riskerar att slå mot människor i ekonomisk utsatthet. Men Svenska kyrkans egen ekonomi varit föremål för återkommande debatt. 

Kyrkan har ansetts sakna medel för att ställa om skogsbruket, samtidigt som den som helhet redovisar stora tillgångar. Skandalen i S:t Johannes har skadat förtroendet för hur medlemmarnas pengar förvaltas. Samtidigt rapporterar medier om kyrkor som kan behöva stängas på grund av bristande underhåll. Församlingarna saknar resurser, trots att Svenska kyrkan i stort är rik. 

2024 års överskott uppgick till 2900 miljoner. Det enda som kan tänkas skamligare än den siffran, är om den har ökat när 2025 års ekonomi läggs till handlingarna i sommar.

Det går inte att samla pengar på hög och samtidigt utge sig för att vara fattig. 

Det lilla barnet i krubban var värnlöst, beroende, utan reserver. Samtidigt barmhärtigt, självutgivande, frikostigt. 

Och om det är Svenska kyrkan kallat att vara ett vittne. 

Fanny Willman, ledarskribent