Brustna hjärtan – tänk om gör rätt

I egenskap av ordförande för Svenska kyrkans unga i Stockholms stift har jag bra koll på Svenska kyrkans närvaro digitalt. Till min förvåning får jag höra ryktesvägen i januari 2025 att det kommer en kampanj om hjärtesorg riktad mot unga vuxna.

Mina tankar framställer en fråga. Hur har jag inte hört om det här innan? 

Till slut får jag tag på informationsmaterialet som inte delats eller kommunicerats med Svenska kyrkans unga och min tunga magkänsla skulle visa sig vara befogad.

Att beskriva kampanjen Brustna hjärtan är som att beskriva en feberdröm. Den enda röda tråden i kampanjen tycks vara att den inducerar huvudvärk.

Ur mitt perspektiv är det för att det är en bristfällig produkt som marknadsförs. Ett album, en reklamfilm, ett Snapchat-filter och en hemsida är enligt skaparna tänkt att få unga vuxna i åldern 16-30 år att bli lockade till kyrkan för att bearbeta hjärtesorg. Så fort jag börjar granska innehållet ser jag ingen röd tråd överhuvudtaget. Kampanjen skulle befinna sig på platser där unga rör sig, som ska locka dem till ett album med fem gråtlåtar som ska på ett magiskt vis vara ett verktyg som ger unga gemenskap i sorghantering, som i sin tur ska leda målgruppen till en hemsida där man kan hitta material som andningsövningar, bön och kontakt till sin församling för själavård och gemenskap med andra unga vuxna.

Varför känns detta förlopp som en feberdröm? Jo, för det speglar inte verkligheten.

Att vara ung vuxen idag i Svenska kyrkan är ett utanförskap. Om man har haft turen att konfirmera sig i en församling som erbjuder öppna verksamheter efter ens konfirmationstid växer man ut ur det sammanhanget, ibland blir man redan i gymnasieåldern utslängd. Då blir trots konfirmation kyrkan ”I låg grad personligt relevant” som speglas i informationsmaterialet för kampanjen. Men kyrkan är i vår stressiga omvärld mer relevant än någonsin för målgruppen unga vuxna. Här fyller vi i Svenska kyrkans unga i Stockholms stift glappet med Mässa för unga vuxna som lockar unga vuxna från hela landet. 

Målgruppen vill ses och träffas för att bryta ensamheten som upplevs av att vara den enda i sin åldersgrupp i sin församling. För att nå unga i dag är det fysiska mötet som avgör. Detta speglas inte alls i kampanjen då ingen vikt läggs i ett kristet budskap av att uppleva gemenskap, prata teologi och kristet liv. Enligt kampanjens informationsmaterial framställs unga vuxna enbart relevanta för kyrkan utifrån våran icke bearbetade sorg. Är vi verkligen så ledsna? Eller blir vi det då unga vuxna gång på gång vill ha verksamhet och teologisk fördjupning men i stället får snapchatfilter och gråtlåtar?

Ur ett symbolperspektiv är denna kampanj bristfällig. Bara ta reklamfilmen som exempel. I filmen avbildas inte målgruppen 16-30 år. I stället blir feberdrömmen tätare av en otydlig uppmaning till handling, inslag i slutscenen av rollfiguren Samara från filmen The Ring från 2002 och ett helhetsintryck som känns mer riktat mot konfirmander. Valet av plattformar för informationsspridning speglar också en spridning mot konfirmandåldern då unga vuxna senast använde Snapchat innan pandemin. Desto djupare jag gräver i detta stoff av feberdrömmens luftslott faller pusselbitarna på plats. Hela kampanjen känns exakt lika själlös som om en snabbmatskedja hade gjort en liknande satsning för att bredda sitt varumärke för att vinna fler kunder i önskad målgrupp. 

Reklamfilmen som regalskepp och musiken som kompass cementerar hela kampanjens bittra eftersmak jämfört med målgruppens längtan efter mötesplatser och fördjupning.

Sammanfattningsvis vill jag betona att det är på tiden att lyfta fram denna målgrupp men jag blir väldigt ledsen av att se en ytterst bristfällig målgruppsanalys. Men jag vill med denna tanke öppna för samtal för att framtiden ska bli bättre. Det bästa i mitt uppdrag som ordförande är att jag får agera remissinstans och vi unga vill ge våra perspektiv. Räck ut handen och anförtro oss unga som engagerar sig. Vi kan bidra för att Svenska kyrkan ska locka unga vuxna. Vi vill dela med oss av vad unga vuxna vill ha och vad som drar den målgruppen till oss som kyrka. Mitt hjärta är sannerligen brustet, men med superlim, hopp och Kristus kan det bli ett igen.

Danielle Djupedal Larsson, ordförande i Svenska kyrkans unga i Stockholms stift