Skampålen avskaffades - men finns ändå kvar

Jan Emanuel Johansson, kristen socialdemokrat och riskkapitalist
Skampålen avskaffades 1855, skriver Jan Emanuel Johansson. "Min förhoppning är att vi sakta men säkert avvecklar även 2020 års skampåle." Arkivbild. Foto: Jessica Gow/TT, Pressbild

Vi människor både kan och ska ta avstånd från vissa handlingar och beteenden, men det är inte samma sak som att ta avstånd från en annan människa. 

Det skriver Jan Emanuel Johansson med anledning av vad han uppfattar som ett "hatdrev" mot en känd tv-personlighet. 

Skampålen avskaffades 1855. Skampålen placerades vanligtvis på torget. Oftast var den upphöjd på en schavott så medborgarna skulle kunna se vem som skulle förnedras offentligt.

Många skulle säga att det var hemskt med skampåle. Att det var omoraliskt och direkt okristligt. Många skulle säga att det var förnedringens obönhörliga råhet som gjorde dig till persona non grata i det sociala livet som låg till grund för att straffet avskaffades.

Jag skulle påstå att straffet då var som en västanvind i motsvarighet till dagens. Jag skulle alla dagar i veckan hellre kedjas vid en påle i en stad jag kan flytta ifrån och börja om någon annanstans än genomgå dagens cybergolgata när du brännmärks och karaktärsmördas på ett internet du aldrig kan fly eller raderas ifrån.

Jag vuxendöpte mig 2005. För mig var dopet viktigt. Det manifesterade min kristna tro. Något jag är stolt över. Tron på kärleken. Tron på förlåtelsen. Det var biskop Lennart Koskinen som döpte mig. Han har länge varit ett föredöme och en person jag sett upp till.

Jag ringde Lennart för några dagar sedan. Vi pratade om förlåtelsen. Vi reflekterade över hur lätt vi människor har att döma andra människor. Med vilken själslig lätthet vi lyfter den första stenen och kastar på syndaren. Hur gränslösa vi människor kan vara i domen. Hur evigt och ofattbart hårt hatet kan vara. Hur kärleken och förlåtelsen gud gett oss så obarmhärtigt kan lysa med sin frånvaro när det mänskliga, mediala och cyberiala drevet går.

Jag tror bespottandet av andra kan få oss människor, oreflekterat, att känna oss bättre och renare för stunden. Särskilt när någon offentlig person med lite fallhöjd har syndat. Någon vi kan peka finger åt och säga: ”Vilken dålig människa. Usch. Så skulle jag aldrig göra.”

När fariséerna skulle stena äktenskapsbryterskan sa Jesus: ”den som är utan synd må kasta första stenen på henne.” (Joh 8:7) Fariséerna släppte då sina stenar och gick därifrån. Jesus gick fram till kvinnan och sa: ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.” Jag tror att få människor på en rak fråga skulle svarat: ”Jag skulle lätt kastat den där stenen!”

Lennart skrev sen till mig: ”Frågan om förlåtelse är inte en teknisk fråga; förlåta eller inte förlåta, vad kan man förlåta och vad inte, utan är ett element i vår större livsåskådning och särskilt vår människosyn. Ingen människa är ofelbar; inte heller jag själv. Vi är alla dubbelvarelser och har alla inom oss förutsättningar för både det onda och det goda.

När jag dömer, eller ännu värre fördömer, någon annan, faller det också tillbaka på mig själv.

Det är kanske därför Jesus säger: ”Döm inte så skall ni inte bli dömda”. Han är klok Lennart.

Jesus sa till äktenskapsbryterskan: ”Inte heller jag dömer dig.” Men han sa också: ”Synda inte mer”. Människan både kan och skall ta avstånd från vissa handlingar och beteenden, men det är inte detsamma som att ta avstånd från en annan människa.

Om du inte kan förlåta din nästa, hur ska du då kunna förlåta dig själv? ”Förlåt och ni skall bli förlåtna” sa Jesus (Luk 6:37)

Bara genom att förlåta din nästa kan du också stå ut med dig själv. När du dömer din nästa dömer du också dig själv. När du hatar så fyller du dig själv med hat. Hatet gör människan ful på insidan. Insidan speglar utsidan. Jag tror projiceringen som gör dig självgod när du dömer andra är skadlig. Du kan likna det vid att ta droger för att slippa ångest. Drogerna döljer ångestens demoner i en dimridå kort stund, för att sedan explodera ut starkare än någonsin.

Skampålen avskaffades. Den tidens bespottare och bödlar är förlåtna, ty de visste icke vad de gjorde. Men vi vet och inser vad vi gör när vi dömer andra. När vi hatar och skriver kommentarer dolda bakom våra skärmar. Måhända de schavotterade, de som i nutid karaktärsmördas på nätet och i media förlåter oss, men kan vi förlåta och leva med oss själva för det vi utsätter andra för?

Min förhoppning är att vi sakta men säkert avvecklar även 2020 års skampåle på samma sätt som vi avvecklade medeltidens. Må vi i framtiden, den framtid som börjar idag och fortsätter imorgon, ha vårt fokus, via vår kristna tro på förlåtelsen.

Jag skriver detta med tanke på det ofattbara hatdrev som nyligen varit mot en känd TV personlighet. Vi människor både kan och ska ta avstånd från vissa handlingar och beteenden, men det är inte samma sak som att ta avstånd från en annan människa. ”Gud hatar synden, men älskar syndaren” är ett gammalt uttryck som väl kan appliceras på det nya samhälle som nu är. En utmaning att leva efter för oss alla som tror på förlåtelsen.

Jan Emanuel Johansson
kristen socialdemokrat och riskkapitalist

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Kan man vara kristen socialdemokrat och riskkapitalist. Nu Jan Emanuel blandar Du ihop begreppen. Du kan vara kristen, socialdemokrat och riskkapitalist. Kommatecknet särskiljer kristen med de världsliga tyckande. Var gärna socialdemokrat och kristen men det är två olika saker som inte går att blanda ihop. Så vår 1. vice ordförande i kyrkostyrelsen kan inte företräda socialdemokraterna samtidigt företräda en kristen organisation.