Foto: Mikael M Johansson
Debatt |
Några praktiska problem med att låta kommunerna ta över huvudmannaskapet kan knappast finnas, det fungerar redan både i en stor kommun som Stockholm och en mindre som Tranås.
Kyrkans Tidning skriver om Konkurrensverkets önskan att lagreglera villkoren för kyrkliga begravningsbyråer. Verket ser en risk för att kyrkliga begravningsbyråer kan snedvrida konkurrensen, bland annat genom sitt huvudmannaskap för begravningsverksamheten.
Begravningsverksamhet är en viktig samhällsfunktion som finansieras via skattsedeln, och alla som är folkbokförda i Sverige har rätt till en gravplats i åtminstone 25 år. Olika religioner samsas på begravningsplatserna, men önskemålen om egna kvarter för olika religioner ökar och huvudmännen är skyldiga att tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet samfund. En stor del av befolkningen är dessutom icke-troende.
Att Svenska kyrkan fick behålla huvudmannaskapet år 2000 när relationerna mellan staten och kyrkan förändrades var en del i den politiska överenskommelse som gjorde reformen möjlig. Det medförde dock två viktiga principiella problem, det ena gällde religionsfriheten och det andra den demokratiska styrningen.
Att ett enskilt trossamfund har ansvar för begravningar av hela befolkningen innebär med nödvändighet att det finns en risk för kränkning av religionsfriheten. Den som inte tillhör Svenska kyrkan kan ofta inte komma ifråga för kyrkliga tjänster eftersom man behöver kunna representera kyrkan i möten med allmänheten. Endast Svenska kyrkans medlemmar har möjlighet till inflytande över verksamheten genom de kyrkliga valen. Länsstyrelserna utser ombud som ska tillvarata de personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan, men Riksrevisionens granskning 2006 visade att huvuddelen av ombuden framstår ”som tämligen eller mycket passiva” och inget tyder på att detta har ändrats sedan dess.
Sedan år 2017 har en gemensam begravningsavgift införts i hela landet, utom i Stockholm och Tranås där kommunerna är huvudmän. Detta har medfört att kostnaderna för den verksamhet som Svenska kyrkan står för stiger okontrollerat och nu uppgår till 27,7 öre per hundralapp, att jämföra med stockholmarnas 6,5 öre. Det saknas incitament för de kyrkliga begravningshuvudmännen att effektivisera eftersom kostnaderna slås ut över dem alla. Kyrkans eget regelverk motverkar dessutom effektivisering genom samverkan, eftersom det bara är i Göteborg som en begravningssamfällighet tillåts.
Några praktiska problem med att låta kommunerna ta över huvudmannaskapet kan knappast finnas, det fungerar redan både i en stor kommun som Stockholm och en mindre som Tranås, och om överföringen sker genom verksamhetsövergång kan huvuddelen av personalen förbli densamma. Skötseln av begravningsplatser i anslutning till kyrkobyggnader går fortfarande att ha kvar i kyrklig regi om man vill det, oberoende av huvudmannaskapet. Tvärtom skulle en överföring hindra kommuner från att sätta käppar i hjulet när nya begravningsplatser behöver anläggas, något som till exempel Mölndals kommun gör genom att sätta ett oskäligt pris på den mark som skulle behövas.
Men att ansvara för investeringar i krematorier, anlägga nya begravningskvarter för människor av annan tro, eller utan tro, att medla mellan anhöriga som inte kan komma överens, och att besluta om att flytta kvarlevor som redan är begravda, det är inte på något sätt angelägenheter som Svenska kyrkan borde lägga sig i, ännu mindre vara ansvarig för.
Däremot är det viktigt att vi erbjuder alternativ till de allt fler kommersiella begravningsbyråer som allt oftare motarbetar kyrkliga begravningar med motivet att det går lättare att skräddarsy en egen ceremoni när man inte behöver ta hänsyn till Svenska kyrkans stela ordning för begravningar. Samtidigt passar de på att sälja in sin egen officiant, och tar naturligtvis extra betalt för det. Trots att kyrkomötet har beslutat att begravningsbyråverksamhet har nära anknytning till församlingens grundläggande uppgift ifrågasätts nu lämpligheten av olika skäl, inte minst på grund av huvudmannaskapet.
Lösningen är enkel – Svenska kyrkan måste sluta att vara huvudman! Det finns inte någon rimlig anledning till att fortsätta med det.
Mats Rimborg
ordförande för POSK i Göteborgs stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR