Smärtgränsen är nådd

Det är rent av ett hån mot alla som ger sin tid, kraft och pengar som frivilliga i det internationella arbetet. Det finns en överhängande risk för att de internationellt engagerade i församlingarna ger upp. Man orkar inte längre. Dessutom är ju beslutet om namnbytet fattat utan någon som helst demokratisk process. Man har inte ens informerat församlingarna eller de internationella ombuden. Ledamöterna i Internationella nämnden tycks leva i en organisationsbubbla och inte i verkligheten, det vill säga utan att se och förstå hur både frivilliga och anställda i församlingarna jobbar och sliter med att samla pengar, informera och engagera människor för det internationella arbetet.
ha två namn, ett för verksamheten i Sverige och ett för de internationella kontakterna. Så har det varit tidigare i många år. Men det tycks ha fallit i glömska. Lutherhjälpen var namnet här hemma och Church of Sweden Aid ute i världen, liksom SKM benämndes Church of Sweden Mission. Som ledamot av Lutherhjälpens styrelse/nämnd och Lutheran World Service commission upplevde jag att det fungerade bra. På uppdrag av de två styrelserna besökte jag under 80- och 90-talen de flesta projekt som Lutherhjälpen stödde ute i världen under namnet Church of Sweden Aid. Ingen ifrågasatte det dubbla namnet.
någon klokskap hos Internationella nämndens ledamöter, bör de vara ödmjuka nog att upphäva beslutet om namnbytet, i varje fall då det gäller arbetet i Sverige. En uppmaning till nämnden är att lyssna på vad fotfolket säger i en veritabel proteststorm, om man vill ha en livskraftig internationell verksamhet i församlingarna och få allt flera givare.