Om knappt en månad samlas 15 000 delegater från 192 länder i Köpenhamn. Två frågor blir helt avgörande. Den första handlar om ren överlevnad. Hur mycket ska utsläppen av växthusgaser minska så att inte planeten får värmeslag? Den andra är en ren plånboksfråga. Hur ska det ekonomiska stödet från den rika delen av världen till den fattigare utformas för att klara omställningarna?
Nästan alla inser behoven. Men där slutar enigheten. I alla fall bland politiker och beslutsfattare.

Forskarna är desto mer entydiga. Klimatförändringarna går snabbare än de trodde tidigare. Risken för en så kallad ”tipping point”, som när en gungbräda tippar över, framstår alltmer som ett realistiskt hot . Då accelererar uppvärmningen av egen kraft.
Riktigt vad det här innebär är svårt att föreställa sig. Alltför dramatiska bilder är svåra att ta till sig. Men Annika Carlsson-Kanyama, forskningschef på vid Totalförsvarets forskningsinstitut, berättar i senaste Forskning och Framsteg hur hon lägger en stor del av sin arbetstid på att förbereda Sverige för ett varmare och blötare klimat.

Ett scenario är att södra Europas befolkning flyr sommarvärmen norrut. När Medelhavets förbrända stränder ligger öde blir en sandstrand i Norrbotten guldläge. Men även nya sjukdomar, problem med dricksvattnet och risk för jordskred blir en del av den svenska verkligheten. För att inte tala om att värmeböljorna kan bli en plåga även här.
– Jag bor i närheten av Alby tunnelbanestation, som ligger långt under marken. Jag har tänkt att om det blir värmebölja får vi i familjen gå dit och svalka oss ett par timmer, förklarar Annika Carlsson-Kanyama i Forskning och Framsteg.

Hon konstaterar att män bidrar mest till klimatförändringarna, medan kvinnor drabbas hårdast. Oavsett om det gäller översvämningar i Bangladesh eller värmebölja i Europa. När värmen plågade Sydeuropa sommaren 2003 avled 30 000 personer. Dubbelt så många kvinnor som män dog.
Trots allvaret i situationen och att de flesta av världens ledare rimligen vet vad som behöver göras, pågår ändå ett slags vänta och se. Också inom EU. Fredrik Reinfeldt försöker få EU:s medlemsstater att binda sig vid konkreta löften när det gäller ekonomiska åtaganden. Men många värjer sig i det längsta. Flera av de nya medlemmarna som Polen, Slovakien och Tjeckien tycker att de inte behöver bidra så mycket alls.

Andra är otåligare.
– Det är dags för EU att lägga upp pengar på bordet, anser den danske premiärministern Lars Lokke Rasmussen, värd för klimatmötet om en månad.
Han beklagar att en del av hans kollegor av taktiska skäl vill vänta med att ta fram plånböckerna. Snålheten bedrar visheten.
– Det riskerar att underminera Europas position när det gäller att leda klimatsamtalen.

Den danska kritiken är befogad. Risken är att processen går alldeles för långsamt. Mänskligheten är rätt väg men färdas alldeles för sakta för att hinna fram i tid.
Få tror längre att mötet i Köpenhamn ror i land något klimat­avtal.
Vad är det då som kan göra skillnad? Förutom att det finns framsynta politiker och forskare som driver frågorna. Svaret är opinionen. Att trycket blir för starkt för att ignoreras.
Ett steg i den riktningen är veckans samling med religiösa ledare från hela världen i brittiska Windsor. Där finns förslag på allt från att förse alla kinesiska Daoisttempel med solenergi, till att trycka alla heliga böcker på miljövänligt papper. Åtgärder som knappast löser klimatkrisen men som kan bilda opinion.

Viktigast av allt är kanske förslaget om utbildning i klimatfrågor i alla samfundsdrivna skolor. Då nås hälften av alla världens skolbarn. Till förslagen hör också att tio muslimska städer väljs ut att gå i bräschen för muslimskt miljöarbete.
Kanske kan förändringen komma snabbare än vi tänkt oss. Opinionen och det folkliga engagemanget har ibland sin egen tipping point. När allt svänger, när inget längre kan stoppa förändringen.
För 20 år sedan såg en förvånad värld på när Berlinmuren föll. Få trodde att det skulle vara möjligt. Kanske i framtiden, men inte nu. Ändå skedde det.
Ska våra barn i framtiden slippa söka skydd undan värmen på Stockholms tunnelbanestationer behövs ett liknande mirakel. 
Hoppet ligger i att det är fullt möjligt.

Om politikerna inte ror i land klimatavtalet i Köpenhamn kan mötet i alla fall bli en manifestation av det folkliga engagemanget. Norska kyrkan lastar alla biskopar på en båt till den ekumeniska gudstjänst som planeras söndagen den 13 december. Svenska kyrkan chartrar tåg.
Samma eftermiddag klockan 15 är det tänkt att kyrkklockor över hela världen ska ringa för klimatet. För att få opinionen att tippa över, innan klimatet gör det.

Dag Tuvelius