S:t Johannes är en varning - Visby är lösningen

Svenska kyrkan förvaltar runt 3 400 kyrkobyggnader. De är socknarnas hjärta och ett nationellt kulturarv. De är dessutom synliga rum för Guds närvaro och en påminnelse om kyrkans gemensamma kallelse. Och ansvaret för drift, underhåll och myndighetskontakter vilar nästan helt på enskilda pastorat och församlingar.

Resultatet är ett lapptäcke: vissa kyrkor glänser, andra förfaller, och skillnaden beror mer på lokala skatteunderlag än på kyrkans behov. Det är varken rättvist eller långsiktigt.

Visby visar att det finns en bättre lösning. Samfälligheten Gotlands kyrkor förvaltar 92 medeltida kyrkor. Konstruktionen är enkel men genial: en gemensam kyrkonämnd där alla sockenkyrkor är representerade, finansierad av en särskild avgift och stiftsbidrag. Församlingarna har kvar sitt pastorala ansvar men slipper den tunga administrationen kring takrenoveringar, antikvariska tillstånd och upphandlingar.

Modellen är prövad under maximal belastning. Om den bär på Gotland, bär den i hela landet.

I dag avgör ett pastorats ekonomi vilka kyrkor som kan hållas öppna. Men kyrkobyggnaderna är hela kyrkans ansvar, inte en lokal kostnadspost. En samfällighet jämnar ut bördan och fördelar resurser solidariskt.

Kulturmiljölagen kräver vård- och underhållsplaner, antikvarisk expertis och noggrann uppföljning. Små pastorat och församlingar saknar ofta resurser att anställa konservatorer, byggnadsantikvarier och energispecialister. När varje församling upphandlar egna lösningar blir kvaliteten ojämn och kostnaderna högre.

Ekonomin talar samma språk. Den statliga kyrkoantikvariska ersättningen ligger på 490 miljoner kronor per år och täcker bara en bråkdel av de faktiska kostnaderna.

Riksantikvarieämbetet varnar för att fler kyrkor säljs eller hålls stängda. När enskildapastorat och församlingar tvingas bära hela bördan frestas man att skjuta upp underhåll tills det blir akut, och betydligt dyrare. En samfällighet fungerar som buffert och ger planeringshorisont på decennier i stället för kortsiktiga budgetår. Den kan också ta ett samlat grepp om energieffektivisering och klimatanpassning utan att kompromissa med kulturvärden.

Till detta kommer de juridiska kraven. Kulturmiljölagen skyddar kyrkobyggnader, kyrkotomter och inventarier. Länsstyrelsens tillstånd krävs för nästan varje väsentlig åtgärd. Det är säkert en klok lagstiftning men förutsätter just den kompetens som många pastorat och församlingar saknar. En samfällighet kan hålla vård- och underhållsplaner uppdaterade, stå som juridisk motpart och säkra att vi inte brytermot lagen av okunskap eller brist på resurser.

En invändning som ofta hörs är att en samfällighet skapar distans och förlorad lokalförankring. Visby visar motsatsen. Församlingarna behåller kontrollen övergudstjänstliv, diakoni och undervisning. Den gemensamma samfälligheten tar endast över den tyngsta bördan för kyrkornas uppehåll. Det lokala engagemanget riktas tillbaka dit det hör hemma: människor och gudstjänst, inte läckande tak.

Idag finns det en skrivelse i kyrkoordningen som säger att “För det ekonomiska ansvaret för kyrkobyggnaderna i Visby stift får det finnas en samfällighet som omfattar samtliga församlingar i stiftet”. Problemet är att denna möjlighet begränsas till Visby. Det borde finnas i alla stift, som ett alternativ till osunda pastoratssammanslagningar.

Detta är inte bara en administrativ reform för att hålla kyrktaken hela. Det kan också vara ett motgift mot pastoratssamanslagningar som sker av rent ekonomiska skäl.

Det frigör tid och resurser för församlingarna och säkrar att kyrkorna fortsätter vara öppna, levande tecken för hela kyrkan.

Vi har redan en fungerande modell. Nu krävs mod att göra den till norm. Om vi vill att våra kyrkor ska fortsätta må bra över tid, så krävs att vi gör något. För ibland kan inte en församling betala 100 miljoner för ett torn som håller på att falla. Det är dags att alla stift får möjlighet att följa Visbys exempel, för kulturarvets, församlingarnas ochframtidens skull.

Lucas Svärd,
Prästkandidat för Visby stift och kandidat till kyrkomötet för Frimodig kyrka i Stockholms stift