Starkaste drivkraften är att inte förlora medlemmar

Låt oss leka med tanken att Ikea skulle forma hela sin affärsstrategi utifrån övertygelsen att de sålde undermåliga varor och att ingen egentligen vill köpa dem, men att Ikea samtidigt var allas angelägenhet och att de måste vara alla till lags, även dem som inte handlar där. Jag tror inte att någon tycker att detta låter rimligt eller att det är en särskilt klok strategi. Ändå känns det som om det är så som Svenska kyrkan, framför allt från nationell- och stiftsnivå, tänker och agerar, skriver kyrkoherde Stefan Nilsson, Sundsvall.

Detta leder till att vi håller på att få en kyrka som inte står för något, som helt saknar gränser och vars starkaste drivkraft är rädslan att förlora medlemmar.

Jag menar inte heller att kyrkan är ett företag eller helt kan jämställas med ett sådant. Men jag är övertygad om att vi kan lära av företag, föreningsliv och politiska organisationer om hur vi ser på vårt uppdrag och lojaliteten till den egna organisationen.

Svenska kyrkan är inte längre allas angelägenhet och alla förfogar inte över kyrkans uppdrag eller ordningar. Det gör vi som antingen är valda eller vigda. I ett pluralistiskt samhälle kan vi mycket väl bejaka Svenska kyrkans ”särskildhet” och sätta gränser för vad vi är och gör utan att för den skull mena att vi äger hela sanningen. De människor som vi i första hand ska rikta in oss på och ägna vår tid åt är de som vill vara med, de som svarar ja på vår inbjudan. Mission kan aldrig handla om att omfamna alla med ett ingenting, utan att erbjuda någonting som människor sedan själva får ta ställning till. Vi behöver släppa föräldrarollen gentemot människor.