Stolt men inte nöjd

+ Diakonin är en av Svenska kyrkans bästa grenar. Välfärdssamhällets nedmontering har gett kyrkan en allt viktigare roll. När kyrkan fungerar som den barmhärtige samariern så förstår även den som inte varit i gudstjänst på år och dag att kyrkoavgiften används på ett rimligt sätt.
Dike att se upp för: Kyrkan riskerar att uppfattas som en sorts social backup med klent intresse för tro och förkunnelse.

+ Färre än befarat har lämnat kyrkan. Det får ekonomiska och administrativa effekter som ger ett bättre läge än vissa prognoser. Färre medlemmar, eller tillhöriga, har också fört med sig en tydligare kyrka – utan att den blivit sekteristisk.
Samtidigt är det påfrestande för vilken organisation som helst att ständigt krympa. Risken är överhängande att man definierar all verksamhet som försvarsstrid. För att ta sig ur det krävs en mental process som liknar den framgångsrika coachningen inom idrotten. Eller för den delen de metoder som psykologin använder för att bryta den nedbrytande effekten av smärttillstånd:
Vad skulle du göra om du inte hade ont. Är det möjligt att göra något av detta trots smärtan?
För kyrkans del: Vad skulle vi göra om medlemstalen och antalet döpta och konfirmerade inte minskade? Kan vi göra det ändå?

– Kyrkans demokratiska ordning är ett sorgebarn. Problemen har beskrivits av en av arkitekterna till dagens kyrka, Sören Ekström, bland annat i Makten över kyrkan som kom 2003.
Ett huvudproblem är det låga valdeltagandet på strax över tio procent. Det äter ur värdet av direktvalen och alldeles definitivt legitimiteten.
Rått uttryckt kan man i och för sig hävda att det är det är de kyrkligt aktiva och insatta som också röstar. Men då är vi i rask takt på väg bort från folkkyrkan.
Direktvalen till kyrkans samtliga nivåer är en god tanke. Men den hotar haverera om väljarna inte kan svara på grundläggande frågor:
Vad det är man röstar om? Var går gränsen mellan förkunnelse och trosbekännelse och det praktiska arbetet och hur det organiseras? Vilka är det man röstar på – och till vilka organ och nivåer?

– Legitimitets- och förankringsproblemen hakar i problemen med kommunikationen. Vad är kyrkan, vem eller vilka är kyrkan? Vad står kyrkan för? I dagens kommunikationssamhälle får den som tidigare hade en given position problem om man inte kan formulera vem man är och förmedla det utåt. Kyrkan delar den utsatta positionen med så skiftande institutioner som socialdemokraterna och morgonpressen.
Därför fungerar somt i kyrkans kommunikation inte alls. Samtidigt finns det sådant som fungerar riktigt bra, som Bönewebben: Kyrkan placerar sig mitt i tidens strömmar, utan förbehåll.

Summa: Att fullfölja ett sekels diskussion och de facto skiljas åt 1/1 2000 var en prestation, av både kyrka och stat. Åtskilligt har blivit som tänkt eller bättre. Mycket kan förändras, rättas till eller förbättras: Stolt – men inte nöjd.
Men viktigast är den allt livligare diskussionen om kyrkans framtid som tar avstamp i livsfrågor, förkunnelse och tro. Inte i organisation och arbetsformer.

Anders Ahlberg
Brita Häll

Rekyl: Banta den byråkratiska kroppen

Häromdagen fikade jag med en före detta statsminister som berättade vilka biskopar han hade varit med om att utse. Det kändes som en svunnen tid men är de facto inte särskilt länge sedan.
Nu utser Svenska kyrkan sina egna biskopar och fattar beslut om hennes angelägenheter. Skillnaden blev större i princip än i sak. Biskopar kan vara lika geniala eller korkade oavsett hur och av vem de utses. Detsamma gäller för alla kyrkans frågor. Kyrkomötet lyser inte precis av kreativa analyser och visioner om kallelsen i vår tid.

Under statskyrkosystemet kunde kyrkans folk säga att hon hindrades från att blomma därför att hon var förtryckt i ett politiskt system. Efteråt ersatte man bara det gamla systemet med ett annat som blev nästintill identiskt. Då, för dryga tio år sedan, talades det om befrielse från de statliga bojorna. Men i praktiken hördes mest skrällande cymbaler. För vad är det egentligen kyrkan har befriats till?

Den stora poängen med skilsmässan var att fullfölja religionsfrihetslagstiftningen från 1952. Det var en viktig principiell konsekvens där statskyrkosystemet i en alltmer mångkulturell miljö blev absurt. Men det innebar inga förändringar för kyrkans identitet som juridisk person. Tvärtom ville man bevara hennes evangeliskt lutherska och demokratiska prägel. Till skillnad från Ahlberg och Häll tror jag att förkunnelse och tro hör samman med organisation och arbetsformer. Därför bör kyrkan banta sin byråkratiska kropp så att tron kan andas – utan att bli anorektisk. Jag gillar liknelsen med idrotten: om vi inte har råd, kan vi göra det ändå?

Susanne Wigorts Yngvesson