Större enheter för arbetsgivaransvar

Kyrkans Tidnings reportage om rikskyrkans ”utköp” av anställda inom rikskyrkan väckte uppmärksamhet. Nyligen blev vi påminda om reportaget när en rättelse publicerades: det var visst inte så mycket som en av de utköpta fick – men totalsumman var korrekt! Pengar, pengar! Och visst ”Det är klart att det sticker i ögonen och folk börjar fundera”, sa Levi Bergström i en kommentar till summans storlek, 36 miljoner.Vi är ju vana vid att ha kronor och öre som vår värdemätare. Men det riktigt allvarliga är nog inte förlusten av pengar utan förlusten av möjligheter, förlusten av människor. Det oerhörda att man i en relativt liten organisation under bara de två senaste åren har ”köpt ut” nästan trettio anställ­da. Det är trettio förlorade möjligheter. Och inte enbart inom rikskyrkan.
till en punkt där det viktiga inte tycks vara att fråga vad en medarbetare kan tillföra arbetet och som kanske vidgar våra perspektiv och utmanar oss utan i stället hur denne eller denna passar in. I platsannonser listas ofta formella kompetenskrav men sedan kommer brasklappen: ”Stor vikt läggs vid personlig lämplighet”, något som ofta betyder utstrålning och förmåga att sälja sig själv vid anställningsintervjun snarare än kompetens. Som en facklig företrädare sa: ”Du har fem sekunder på dig efter att du kommit in i rummet.” För ett par år sedan gick det så långt att ett av våra domkapitel övervägde att sluta ge förord vid kyrkoherdetillsättningar: ”Man bryr sig ju ändå inte om vad vi säger och det urholkar förtroendet för oss.” Parallellt med den­na utveckling har utköpen av präster ökat vilket Kyrkans Tidning tidigare uppmärksammat. Och det har skett efter år 2000, det år då arbetsgivaransvaret samlades hos lokala kyrkoråd och styrelser.
givetvis alltid att finnas situationer där det kanske inte finns något annat råd än att avlägsna en anställd från medarbetarskaran för att rädda verksamheten över huvud taget. Men det är påfallande att de fallen ökat i så markant grad just på 2000-talet. Dessförinnan löste man knutar, åtminstone för dem som hade domkapitlen som arbetsgivare, genom omplaceringar eller i extrema fall personliga tjänster.Vägen dit var dock lång och föregicks ofta av en tillfällig placering hos en erfaren kyrkoherde i en väl fungerande församling där det fanns en möjlighet att komma på fötter och tillbaka igen. Genom att slå sönder arbetsgivaransvaret på en rad små enheter förlorade man den möjligheten och många medarbetare går nu miste om en andra chans och kyrkan möjligheten av en på nytt fungerande medarbetare. Där ligger det verkliga bekymret, inte i kronorna och örena.
i kyrkomötet att jag är inne på farlig mark med många formella och känslomässiga minor, men den enda möjlighet jag ser är större enheter för arbetsgivaransvaret. Inte bara för att lösa ”problemfallen” ytan också för att ge dem som behöver byta arbetsuppgifter nya möjligheter, till exempel församlingsassistenter som arbetat slut på sig i ungdomsarbetet. Inom de mycket små organisationer som våra nuvarande församlingar utgör finns det sällan eller aldrig möjligheter till om-placeringar. Och det gör det heller inte i två eller tre små hopslagna församlingar. Varken fysiskt eller andligt utrymme finns.Det måste bli
Carl Henrik Wimmermarkkyrkoherde emeritus