Svårt veta vad som är värt att skyddas

Flertalet av våra kyrkor har så höga kulturhistoriska värden att de skyddas av kulturminnes­lagen. Nu har det blossat upp en debatt om hur denna del av vårt gemensamma kulturarv förvaltas.
Problemen med underutnyttjade kyrkor, sammanläggning av församlingar och andra samhälleliga förändringar ser några som hotfulla orosmoln medan andra manar till anpassning och följsamhet.
Sedan år 2000, då kyrkan och staten skiljdes, har församlingarna formellt sett ägt sina kyrkor. Möjligheterna att fritt förfoga över dem är emellertid genom lagskyddet starkt beskuret. I kompensation för det ökade ansvaret och merkostnaderna som de enskilda församlingarna därmed fick axla infördes en kulturarvsersättning (KAE). Detta är en ersättning som i dagsläget uppgår till 460 miljoner kronor per år.

Många församlingar har emellertid en ansträngd ekonomi, där fastighetsförvaltningen utgör en stor kostnad. Orsaken till detta söks ofta i sjunkande medlemsantal och stigande driftkostnader.
I dagsläget har Svenska kyrkan (SvK) bortåt 6,5 miljoner medlemmar. Majoriteten av dessa betonar vikten av att slå vakt om det kyrkliga kultur­arvet. Orsaken till hotet mot det kyrkliga kulturarvet bör således varken sökas i antalet medlemmar eller bristande intresse utan i demografiska förändringar. Något som understryks av det faktum att det fortfarande byggs kyrkor i nya bostadsområden.

Resultatet av den ändrade befolkningsstrukturen är att många församlingar mist medlemmar och därmed sin ekonomiska bas. Receptet för att lösa dessa problem är sammanläggning av församlingar. Biverkan är att församlingarna får fler kyrkobyggnader att förvalta. Några utses till huvudkyrka, några blir profilkyrkor, andra kallställs.
Eftersom det enbart till Stockholm årligen flyttar in 35 000 personer, vilket motsvarar åtminstone två normalstora församlingar, kan detta tyckas vara ett glesbygdsproblem. Så är det inte. Även i storstäderna sker omflyttning och omstrukturering. Stadens grammatik ändras. I det som tidigare utgjorde Stockholms gamla stadskärna finns i dag sju stora kyrkor, detta i ett område där det bor cirka 3 000 personer som är medlemmar i Svenska kyrkan.

För att klara ekonomin ser många församlingar över sitt fastighetsbestånd och undersöker möjligheterna att avyttra en del av sina byggnader. Oftast handlar det om administrationsbyggnader eller församlingshem. Följdriktigt uppstår ett behov av att inhysa dessa funktioner i kyrkorummet, vilket därmed utvecklas till ett mångfunktionellt rum där parallella verksamheter bedrivs. Så sker på många håll runt om i Europa.

För att underlätta församlingarnas långsiktiga planering behövs en konstruktiv diskussion om möjligheterna till mångfunktionella kyrkorum. Självfallet har inte alla kyrkor samma kulturhistoriska värde. En rimlig lösning är att staten, precis som vid byggnadsminnesförklaringar, upprättar särskilda skyddsföreskrifter för de enskilda kyrkobyggnaderna. Detta för att församlingarna ska veta vari de kulturhistoriska värdekärnorna ligger i deras respektive kyrka. Egentligen borde det vara en demokratisk rättighet för församlingarna att, i likhet med alla andra fastighetsägare, få ett tydligt besked om vad de ska skydda. Utan detta är det omöjligt att bygga upp en effektiv och långsiktig fastighetsförvaltning. En annan effekt av en precisering av de enskilda kyrkornas värdekärnor är att kultur­arvs­ersättningen kan användas så att den får en större måluppfyllelse och verkningsgrad.

I nuläget svävar församlingarna i okunskap om vad som är skyddsvärt. Så kan det naturligtvis inte vara. På sikt urholkar denna ovisshet och otydlighet såväl förtroende för kulturarvet som respekten för den lag som tillkommit för att skydda kulturarvet.

Vad det egentligen handlar om är att bevara och utveckla ett levande kulturarv. En förutsättning för detta är en konstruktiv dialog mellan brukare och bevarare. Kyrkor har alltid förändrats och anpassats efter nya behov. Kulturhistorien är fylld av exempel på kyrkor som byggts om och till, som övergivits och lagts i ruiner eller rivits. Strängt taget är även dessa processer en del av vår kulturhistoria. Samhället speglas i kyrkan och kyrkan i samhället. Det är samhället som väljer vad som ska bevaras och vad som ska glömmas.

Leifh Stenholm
Stiftsantikvarie i Stockholms stift, Fil dr