Svenska kyrkan dömer utan bevis

Svenska kyrkan har nu gått ut med en formell avrådan mot att bjuda in volontärsystrar från St Elisabeth-klostret i Belarus. Bakgrunden är påståenden om att klostret skulle stödja den ryska invasionen av Ukraina. Efter att ha följt deras arbete på nära håll under mer än ett år känner jag en skyldighet att reagera.

För mig, och för många andra som mött systrarnas verksamhet, är detta beslut både förvånande och smärtsamt. Klostret är ett av de mest betydelsefulla sociala initiativen i regionen. De driver hem för hemlösa, missbrukare och funktionshindrade. De besöker sjukhus, vårdcentraler och sängliggande äldre. De delar ut mat, driver omsorgsboenden och ger människor som saknar allt en chans att återfå värdighet. Det är detta arbete deras intäkter från hantverksförsäljningen går till.

När Svenska kyrkan nu hävdar att dessa inkomster ”används för att stödja invasionen” undrar jag vilket underlag man bygger detta på. Inga offentliga dokument har redovisats: inga kvitton, inga överföringar, inga beslut, inga oberoende granskningar. I stället ser vi ett beslut som helt och hållet vilar på mediala narrativ och politiska vittnesmål – inte på verifierbara fakta.

Det borde vara självklart att en kyrka, mer än någon annan institution, måste vara varsam med anklagelser. Vi vet att ord kan skada, splittra och misstänkliggöra oskyldiga. Därför borde tröskeln för en officiell avrådan vara hög, inte låg. Svenska kyrkan bör inte agera efter geopolitiska vindar, utan efter evangeliets principer: sanningsenlighet, barmhärtighet och rättvisa.

Det är särskilt sorgligt att se hur snabbt man väljer att stämpla ett kloster som i tre decennier varit en ljuspunkt för utsatta människor i Belarus. Hundratals sjuka, hemlösa och marginaliserade är beroende av deras arbete. Har man vägt deras behov mot risken att följa ett medialt narrativ? Har man ens talat direkt med systrarna?

St Elisabeth-klostret har tydligt förnekat alla påståenden om stöd till invasionen och framhållit att pengarna går till äldreomsorg och sociala projekt. Svenska kyrkan borde åtminstone begära konkreta bevis innan man avråder sina egna församlingar från ett kristet samarbete.

Detta handlar inte om att ta ställning för eller emot en stat. Det handlar om att vår kyrka riskerar att bli ett redskap för politiska markeringar i stället för en plats där barmhärtighet och sanning vägleder besluten. När kyrkan börjar agera som ännu en opinionsbildare tappar den sin själ och sitt uppdrag.

Jag uppmanar Svenska kyrkan att ompröva sin hållning. Barmhärtighet kan inte villkoras av politisk stämning. Den kristna uppgiften är tydlig: att stå på de svagas sida, att tala sant, och att inte misströsta om människor som vigt sina liv åt att tjäna de mest utsatta.

Det är inte för sent att välja en väg där kärlek, inte misstänkliggörande, får sista ordet.

Jan-Erik Lindblom